Från norr till söder..

Innan vi somnade i går kväll så tittade vi på solnedgången i Tabarka, norra Tunisien. Idag vaknar vi nere hos berberna i Matmata, långt söderut. När jag och några journalistkamrater för första gången hälsade på hos berberna så träffade jag den här mysiga familjen. Ayla hette gumman och ni kanske kan lista ut att gubben lyssnade till Mohammed. Rätt. Han, glad som en spelorre och hon besviken över att alla hennes barn utom en son hade lämnat grottan och flyttat in till stan. Här levde de i sin grotta och bjöd mig på de värsta oliver jag smakat (älskar oliver) Sura som satan efter att ha legat i en tät glasburk i solen så fick de den norrländska surströmmingen att framstå som ett vaniljhjärta. Artigt stoppade jag oliven i munnen, pekade på mina kamrater som med uppspärrade ögon och rynkade näsor tittade på mig. När gumman vände bort blicken och tittade på det jag pekade på, så spottade jag ut oliven i näven och stoppade den i fickan. Svalde med stor möda det spad jag hade i munnen och korsade fingrarna och bad att morgon-wirren skulle ha kraft kvar att knäcka ev. basselusker som åkte ner i min kropp. Tittade på gumman, nickade och väste fram bra på arabiska. Kamraterna gillade tricket med oliven i fickan och skrattade hejdlöst, gumman tyckte detta var fantastiskt och visade sin enda guldtand i ett brett flin.
Fyra timmar senare, i en skumpig jeep i öknen så var vi säkra på att vår chaufför lagt middagen i byxorna. Stanken var enorm och vi bad vår guid på ett respektfullt sätt fråga om han inte kunde stanna vid närmsta ställe för att uppsöka toalett. Va, guiden tittade frågande på oss och pekade sedan på oliven som jag lagt i askkoppen och sedan på mig. Oliven åkte ut genom fönstret och vill det sig väl så växer där ett stolt olivträd sedan länge. Luften förbättrades succesivt under resten av resan hem till vårt lyxhotell.

För några år sedan var jag åter i Matmata. Åkte till samma grotta för att se vad som hänt. Ayla och hennes man var borta sedan en tid. Kvar fanns bara sonen och han bjöd in oss på te. Oliverna hade tydligen tagit slut, men samma hjärtliga stämning fanns kvar och vi fick en dryg timmes tedrickande och jag blev uppbjuden och utklädd i en tung vadmalstunika och hamnade i dansens virvlar. Kamraterna som var med den här gången hade lika roligt de. Den skraltiga trädörren hade ramlat av sina gångjärn och hade förmodligen blivit bränsle. Sonen hade murat upp en ny entré med den typiska blå dekorationen ovanför ingången. Vackert mitt där ute bland sanden.
Hemma i norrland har vi renvarning, i småland har man varning för kor och i resten av landet varnar man för älg. I Tunisien varnar man för dromedarer, landets beduinmopeder. detta ståtliga djur, som greven skulle ha sagt, kommer vaggandes fram över dynerna i öknen i långa karavaner. Lite susningar av tusen och en natt får man oavsett. Som sagt, jag har en stor plats i mitt hjärta för Tunisien, den saken är klar. Nu skall jag ut och köpa en badring som ser ut som en fåtölj men används som en båt, enligt den beskrivning trollen gett mig. Utanför fönstret håller Poseidons gubbar på att röja och det låter som bara den. Roligt att det bostadsbolaget gör någonting över huvudtaget. Ni skall veta att det händer inte varje månad.
pappa B