Eldar inne i bussarna..

..det är den nya vågens sattyg här i Göteborg. Vad gör man med dessa ungdommar. Naturligtvis är detta inte samhällets fel utan föräldrarna. Sluta nu dalta med slappa föräldrar som inte tar ansvar för sina tre minuters "hopp och lek" i sängkammaren. Inte fan skall väl allmänyttan betala för all skadegörelse som ungarna gör. Förmildrande omständigheter skriker de berörda instanserna men fan vilket liv det skulle bli om någon brände upp deras gamla bil, stal deras cykel eller gick in i farstun och pissade uppefter väggarna och sedan la en pizza i brevlådan. -Vandaler skulle det skrikas mellan ullidull kärringarna och velorpappornas innergårdar högt där uppe på gräddhyllorna söder om stan. Låt föräldrarna betala för kalaset, punkt slut.
Såja nu har jag blåst ut lite frustration över vårt bakåtgående samhälle en stund.
"Skogarnas Konung" sover men den lilla ödlan är arg som ett bi. Funderar på om jag skall hänga upp henne på en krok i vardagsrummet så hon får trappa ner en aning. Hennes humör kan få pyramiderna att rasa utan större problem. Stackars pojke som försöker mästra henne. Han får komma och gråta ut mot min axel, det skall jag trycka upp små visitkort med texten på, om jag nu lever så länge. I den här åldern var hon from som ett lamm. Detta försvann plötsligt över en natt (kommer inte ihåg vilken) och det fromma har inte återvänt. Fast....när ögonlocken börjar bli tunga då kommer hon krypandes upp i pappas knä. -Håll om mig pappa, jag är lite frysen å du kan väl massera mig eller klia mig på ryggen, snälla. -Du vet ju att jag älskar dig av hela mitt hjärta säger hon och lägger sitt lilla huvud på sned. Och som en smörklick i solen så smälter pappa och masserar den lilla ryggen, kliar lite extra länge och morgonens och kvällens krig är som bortblåsta. En sak vet jag säkert ändå. I morgon bitti börjar vi om igen från ruta 1. Annars är det något fel.. "Skogarnas Konung" är raka motsatsen, han tar alla smällar. Rak i ryggen går han sin lilla väg genom livet. Ställer upp, men har ett sjutusande humör när stubinen sent om sides brunnit ut. Och då är han arg, så arg att tårarna trillar. Han är pappas kille, vi lever mycket nära inpå varandra. Tillsammans utkämpar vi striderna mot "Prinsessan" och vid hennes sida finns kvinnan alltid i form av överseende korpral. Lilleman sover redan, han kryper till kojs före syrran. Utan större kverulationer tar han med sig en tidning, ofta del 3 av "Gubbkalsongen" och läser lite Grafitti eller något om de sensate popidolerna, Jag har en fantastisk familj och ibland undrar jag hur livet skulle ha sett ut om inte de fanns. Förmodligen mycket tomt och innehållslöst.
Nu skall jag koka en kopp te till kvinnan och mig, sen blir det tidigt sänggående. Natti mina vänner.