Hej vad det racklar....

Har jobbat i flera timmar med att få igång ett redigeringsprogram, men tror ni att det grejar sig. Nu skiter jag i detta och kokar mig en kopp te! Fick ett positivt besked att ny resa utanför Europa är på G. Väntar med spänning på vad som hända skall efter nyår. En god vän, Mr Fuhrman uppe i västerbotten funderar på att starta en resesida på nätet. En mycket god idé då han är en mycket duktig skribent med goda förutsättningar att lyckas. När man sitter så här,ensam uppe, det är tyst och inga stressade tankar virvlar runt i knoppen på en då blir man lite nostalgisk. Ibland mycket, ibland lite. Jag tänkte plötsligt på våra kapplöpningshundar under åren. Pärlan, Märta, Ängeln och busgrabben Firre. Pärlan var stayer (sprang långlopp). Hon dog på natten i min fåtölj. Hon var bara pappa B:s hund, gillade inte någon annan människa. Ja matte med givetvis men ingen mer. Märta sprang inte alls, hog gick till hundarnas himmel innan hon kom ut på banan. Ängeln gick på huvudet och sedan blev det ingen mer bana för henne. Men hon var en glad spelevink som alla tyckte om. Hon blev 14 år. Firre, busen som bara höll 280 av 310 meter. En utpräglad sprinter som stog kvar i buren första provstarten uppe i Västerås. Den motorsågsdrivna trasan svisjade förbi och Firre stod med röven mot startgallret. Ingen skrattade högt men jag såg hur det uppskattades av en del andra hundkappare. På bilden är han gammal och trött medan "Prinsessan" är ung och pigg. Firre blev också 14 år, hög ålder för en kapplöpningshund. Både han och Ängeln älskade sina tvåbenta syskon över allt annat. De kärleken var ömsesidig och sann.
pappa B