Ayla hette hon, var 19 år och hade hämtas från Libyen. Hon hade hämtas för att dansa för oss. Vi pratade länge, om livet, om dansen. Hon längtade hem, älskade inte dansen något mer. -Den kväver mig, sa hon på dålig engelska. Medan vi pratade rökte hon ett paket cigaretter, hoppade till så fort någonting rörde sig eller ett ljud bröt vårt samtal. Vi fick en intervjuv med henne, en kvinnlig journalistkollega och jag. Hon gav oss 20 minuter av sitt liv, hon släppte in oss en liten bit.
Jag undrar om hon lever idag? Dansen för andra vidare, cigarettröken ligger lika tungt idag bakom scenen där hon dansade. Hon dansade för att komma hem igen. Jag undrar om hon lever idag?
pappa B
3 kommentarer:
Tack så mycket för din kommentar! Du har en intressant blogg, hit kommer jag gärna igen också. :)
Å, så sorgligt! Dansa fast man hatar det...:( Hoppas att hon kom hem till slut!
Malin, du är så välkommen tillbaka
pinglan, tror inte det, men man kan ju hoppas. En del fällor slår igen och går aldrig mer att öppnas, tyvärr...
Skicka en kommentar