Mörkret kom och rövade bort oss..

Efter rundvandringen med koll var den bästa platsen fanns för att sjunka ner och lyssna till Håkan Nessers -En helt annan historia- så fastslog jag att bibblan var en utnärkt plats för detta under hela resan. Men...i sanningens namn han jag inte lyssna färdigt, det finns ju så mycket vackert att titta på. Efter Vardö hamn övergick det blå ljuset till grått för att några minuter senrae lägga horisonten i totalt mörker.

Att sitta mitt ute på havet en kväll i mars. Dessutom längst upp på den nordiska kartan det är mäktigt. Och kolsvart. Nu hade jag ju ett stort fartyg under fötterna så speciellt dramatiskt var det inte, men ändå. Jag gick ut på relingen och ställde mig och tittade ut i den svarta kvällen strax före det att vi skulle gå in i hamnen i Mehamn. Klockan visade 00.40 och endast några blinkande stärnor syntes i horisonten. Det gick inte att urskilja fjällens konturer längre utan allt var svart. Lamporna på båten blandat med blåsten och dunket från maskinerna lät som en datoriserad symfoni. Sådana ljud man kan plocka fram och konstruera på datorn. Nu var jag ute på havet....

Det var ingen konst att sluta ögonen efter den vackra skymningen, den svarta natten och den vinande och friska nordanvinden. Inlandsvindar gjorde att den välbyggda skutan inte rörde sig speciellt mycket även om vinden var stark.
Efter andra dagens frukost åkte ankaret ner i Havöysunds hamn. Femton minuter, med av och pålastning sedan iväg mot Hammerfest. En stad, där jag mycket väl kunde tänka mig att bo. Stillheten går att ta på samtidigt som det sprudlar av energi runt omkring en. Här möttes vi av morgondagens energialternativ, vindkraftverken. Högst uppe på ett fjäll stod de majestätsika mot den gråblå himlen. Lite längre fram dök det senaste oljebearbetnings momentet "Snövit" upp. Lite rymdbetonat och inte riktigt verkligt. Till och med lite dataspelsaktigt mot den allt mer uppvaknande himmlen.


Här blev det ilandstigning för att titta på kyrkan mitt i byn, isbjörnarna av glas är förmodligen världens mest fotograferade isbjörnar och här skulle alla avporträtteras. Själv valde jag en av björnarna, men bara huvudet.


Här fick jag plötsligt fyra nya goda vänner. Med friskt mot och glada ansikten agerade de filstjärnor framför min kamera. Och detta med bravur. De fanns med på båten och vi fick faktiskt några trevliga dagar tillsammans med massor av muntra skratt och lite djävulstyg. Lite wirre försvann också under resans gång. Tack för att jag hittade er Leif och Ulla, Lars och Gunilla....
pappa B

PS: Måste ut och fotografera Margaretha Winberg, är lite av ett straffbetonat uppdrag.
pappa B