Datakrasch = Långpromenad

Givetvis hade vi förberett oss på att lira lite nattfight, "Skogarnas Konung" och jag. Men med hängande huvuden insåg vi att det var lika bra att lägga dessa tankegångar i en plastburk och plocka fram en annan dag. Detta när våra tekniska burkar hade vaknat till liv mot yttervärden igen. -Vi tar en riktigt lång promenad, det är fint väder, vi köper varsin kexchoklad och går den långa rundan efter den nedlagda järnvägen och runt förbi Storås, sa jag. -Uhmmm, "Skogarnas Konung" tittade ner på sina fötter men accepterade utmaningen. Kexchoklader inhandlades på ICA och vi promenerade iväg ner mot Lärjeån. -Titta pappa, sa "Skogarnas Konung" och fiskade upp sin mobiltelefon, titta där sitter det en liten "kurredutt". Och visst gjorde det. Att gå utefter Lärjeån, oavsett vilken årstid det än gäller är en visa för själen. Speciellt för en som vuxit upp i de stora skogarna och inte alls har någon dragning åt det fria havet och myllrande stadsliv. (Havet åker jag på med stora fartyg och myllret får jag gratis i jobbet) Vitsipporna och små illgröna musöronen på träden ramar in den vackra promenadvägen med alla broar och den mystiska Lärjeån, med sina stora rötter idagen, nedfallna mossebeklädda trädstammar, det lerfärgade vattnet som forsar fram ibland men ofta ligger blankt i små sel, det känns som om man vore i en annan värld. Småfåglar av alla de slag, och på våren kan man få se strömstarar som hoppar upp och ner på stenarna i forsarna som bildas av smältvattnet och för med sig masasor av mat. Det måste upplevas. Då och då möter man några vandrare, nickar och fortsätter. Här satte vi oss vid en av de nya bänkar som satts ut. De gamla har gjort sitt, kanske inte så mycket skadade av väder och vind som av sabotörer som skurit och brutit sönder dem i ren illvilja. Nu har man till och med satt fast dem i stora cementklumpar med armeringsjärn över. Skandal, men nödvändigt. Ibland undrar jag hur dessa människor är funtade. Deras föräldrar måste ha tappat dem i golvet med huvudet före när de var pyttesmå. Bevisat är ju att någonting där upp i knoppen har hoppar ur de normala facken och skvalpar omkring som yra getingar runt ett saftglas.
Vi promenerade upp för den långa (mycket tunga) backen upp till den nedlagda smalspårsjärnvägen, som gick till Gräfsnäs. Följde den ner mot Angereds Gård där vi hittade en luggsliten gammal häst som stod och bligade på oss när vi kom. Han såg så förbannat deppad ut att jag måste bara ta en bild. Har på tok för många hästbilder, men den här han väntade nog på slakteribilen. Betydligt vackrare var det på andra sidan hagen. Ett böljande vitsippehav med kullar och urskog som gick mellan små bäckar och vattensamlingar. Detta kan man inte beskriva eller visa rättvist på bild.
-Tag en bild du pappa, lite vackert kan man ju få fram i alla fram. "Skogarnas Konung" är en av mina största supportrar och det käns bra när tvivlet ibland kommer smygande, skall jag börja med massage och sluta helt med fotograferandet? Varje gång vi tagit den här promenaden (vi brukar ta dricka och rullmacka med oss ibland) så ser man något nytt. Ingenting är likadant från gång till gång. Nu hade entusiasterna som vill rädda småfåglarna varit framme och hängt upp någon form av automatiskt matbord, eller är det en fälla för att fånga sparvar till middag. Roligt såg det ut och gäster hade det haft för det syntes spår av skit på matarröret. Lämningar av det som var förr finns det också gott om, både sådant som fortfarande kan berätta och så lämningar som bara visar små, små spår. En vacker kvarleva är stenbron över Lärjeån på den avstängda vägen mellan Äspered och Angereds Centrum. Här var det livlig trafik innan Angereds Centrum blommat ut på riktigt. Nu är vägen avstängd, för biltrafik men fungerar fint för de som väljer att cykla till exempel. Det sjunger och kvittrar hela tiden. Småfåglarna trivs här. Den gamla skogen får ligga orörd. Tillgången på mat är enorm och det kläcks säkert fler kullar här än på många andra ställen runt Göteborg. Trygga fåglar som gärna poserar framför pappa B:s kamera. Men alla sagor har ett slut. De flesta slutar lyckligt. Det hade vår promenad också kunnat om det inte varit år 2009, en förort till Göteborg och obevakade platser som alltid verkar vara utsatta för vandaler och idioter med tomma huvuden. Väl framme vid stora vägen och ner genom första gångtunneln så dyker det upp. Omkullvälta soptunnor och nedslitna papperskorgar.
-Pappa, varför gör folk så här? Om man skulle riva omkull soptunnan, kan man väl stanna och resa upp den igen. "Skogarnas Konung" är en liten miljökämpe, han blir uppriktigt förtvivlad när han ser all skit som ligger på gångvägen. Vem tror du gör sånt här pappa? -Tyvärr gubben, jag vet inte men både du och jag måste inse att de som gjort detta inte har alla verktyg i verktygslåda, eller hur. Han nickar och vi går tysta en liten stund. Han håller mig hårt i handen.
En fin söndag i friska luften börjar lida mot sitt slut. Vi stannar till när vi kommer fram till Lidl och köper oss varsin burk dricka. Han syndar med CocaCola och jag köper någon energydryck av okänt märke. Vi har avverkat 13 km, inte jäktat utan bara promenerat,lyssnat och tittat. När vi kommer hem och har spolat av oss så fixar vi lite käk. Friterade (vi steker dem i stekpannan i stället) krabbklor och nudlar. Sen slår vi oss ned framför TV:n och väntar på kvinnan och "Prinsessan" som är på väg hem från Jerusalem.....Båda två känner vi att vi lever.
pappa B