Hemvändardagarna närmar sig....

Kan ni tänka er att i detta hus har pappa B vuxit upp. Min morfar och mormor (en riktig rävkärring, arg som ett bi på alla människor, mest på min morfar) byggde detta som på den tiden var ett anex till en större byggnad där de drev Hotell Fjället med café + slakteri och bryggeri bakom huset på bilden. I en liten lägenhet bakom det lilla fönstret högst upp, där rultade jag omkring under mina första år tillsammans med en liten svart blandrashund. Nu är det dags att återvända hem i sommar igen. Porjus har hemvändardagar och givetvis måste jag på något vis kravla mig hem i början av juni.
Här är det nya skivbordet i Porjus. När jag växte upp fanns det två skivbord en bra bit från varandra. Mellan de två öarna gick det hängbroar i trä, som gungade betänkligt även när en människa gick över där. Extra läbbigt var det när man släppte på allt vatten och det stänkte över bron när forsen dånade förbi. Fast spännande också. Mellan de två groparna låg badplatsen, gropen, en liten men rätt djup pöl full av blodiglar, ett hopptorn och iskallt vatten. Där lärde sig några av mina kamrater sig att simma, även om sättet de började sin simmarkarriär på varken var eller är att rekomendera. Upp och ut på hopptornet och så puttade läraren ner grabben i vattnet. Tufft med tydligen effektivt. Utsikten från den nybyggda utkiksplatsen uppe på Porjusberget. Här ser man Porjusselet där allt vatten från Stora Luleälv samlas uppp för att fortsätta genom turbinerna och bli elkraft. Ledningarna i förgrunden är bara några av alla de ledningar som skickar iväg kraften från Stora Luleälv ut i världen. Riksväg 45 slingrar sig upp mot Gällivare 47 mil längre bort. Efter järnvägen som stryker längst sjökanten går det inte många rälsbussar idag, om någon enda överhuvudtaget.
I Porjus bor det många samer. Förr hade flera av dem sin vintervistelse i byn och flyttade med sina renar upp i fjället strax innan isarna brast. Långa dryga resor på skidor och med sina duktiga hundar som medhjälpare. Familjen färdades i akjor. Dragna av deras tamrenar. Här är en av mina samevänner Lars J-son Nutti, hans fru och lilla son. Lars en av flera duktiga samekonstnärer och här undersöker han en av mina kameror vid ett besök för länge sedan. Lars lille son är säkert gift och har egna barn idag.

Jag hoppas att uppslutningen till hemvänadrdagarna blir stor och att man får återse gamla vänner, som placerat sig runt om ute i stora världen. Av de som bor kvar i byn idag känner man inte många personer. Totalt tror jag att det rör sig om runt 300 personer, som lever där idag. När det blommade som bäst var man uppe i 3000 personer.
Dags för sömn, tror jag
pappa B

"Tiderna förändras och vi med dem"