Nattsvart läge men solen är på G

Sverige är nu lika skraltigt som Polen var i slutet av 70-talet. Allt går baklämnges, arbeten försvinner och köerna till försäkringskassan, arbetsförmedlinagrna och kronofogdens saneringsenhet ringlar sig allt längre och längre bort från välfärden. Under tiden plockar alla styrelseledamöter, stora aktieägare, fackpampar och politiker ut så mycket man bara kan av resterna som finns kvar. Volvo, den fd. helsvenska Göteborgs containern håller på att falla ihop totalt men de höga herrarna har ingen skam i kroppen och plockar ut pengar in i det sista.

Jag har aldrig varit fackansluten, har inte haft så många år som anställd heller trots att jag jobbat i 50. Idag, med facit i hand skulle jag ha satsat på politiken. Med 50 år på plattan hade jkag hunnit med att representera samtliga partier, till och med Ian och Berts Showpatrull. Tänk er vilken otroligt bra pension jag kunde ha haft i dag! Istället för 6000 kronor kunde jag haft 60.000 i månaden. Hade jag dessutom engagerat med inom facket så hade pensionen fördubblats. Ja tror till och med att den tredubblats med tanke på mitt engagemang för det jag sysslar med.
Fast å andra sidan så sover jag förvånandsvärt bra de få timmar ögonen är stängda. (måste fråga om jag sover med stängda ögon? Jag kanske ligger och stirrar som ett lik om natten?)
Hade nog inte haft lika god sömn och jag valt det andra alternativet.
Bli vid din läst sa man förr i tiden. Då lyssnade inte pappa B som så många andra gånger. Att leva i den lilla men fantastiska byn Porjus. långt uppe i Lappland var en ynnest. Bortskämd med en snäll mamma och en helt underbar pappa hade jag en fantastisk uppväxt. Men..det räckte inte. Den stora världen lockade och jag hade bestämt mig för att bli konstnär, jag skulle måla skiten ur de gamla mästarna och utan tanke på vad som komma skulle tog jag min mormors cykel (en svart Svalan, med ballongdäck och guldornament på ramen) en unikabox med oljefärger, en försvarlig rulle med färdigskurna canvasdukar, pass och en morakniv, och cyklade till Paris. Året var 1960 och jag en stark och optimistisk yngloing på 17 år. Hej å hå! Givetvis sket detta sig redan på upploppet, men jag kom relativt helskinnad hem igen för att göra militärtjänsten. Sen har det bara rullat på och jag har varit handelsresande i erfarenheter sedan dess. Med vass penna och skapliga kameror runt halsen har jag gasat på, ofta med femmans växel inlagd.

Idag skulle jag inte ens ha tanken på att cykla ner till Göteborg (1,7 mil). I ärlighetens namn vet jag inte om jag kommit hem ännu. Men med en livskamrat (den fjärde i ordningen, klart överlägsen de andra tre) som betyder allt för mig har jag i alla fall rotat mig något så när här i väst. Vi har kamperat ihop i 27 år nu, att hon stått ut! Men för 2 timmar sen pussade hon mig när hon stack till jobbet. -Jag älskar dig sa hon. Visst är sånt vackert? Hos oss pussas vi väldigt mycket, allihopa.
pappa B

"Hellre bra ogift än dåligt gift"