Sista svängen till Budapest..

Jag är och kommer aldrig att bli en paparzzityp. Men...på termalbaden i Budapest där fick jag inte fotografera (annars brukar jag alltid kunna tjata mig till att få ta några bilder) Här var det bom stop. Men med den digitala teknikens hjälp och en tyst slutare lyckades jag få ner avtryckaren innan de upptäckte kameran. Bilden är inte bra, men det är en bild innifrån termalbadet i varje fall. Även bilden från bassängen är tjuvtagen genom en öppen fönsterspringa.
Det ger en konstig känsla att komma in i ett Termalbadhus. Lukten, stillheten och de lite ofräscha utrymmen där bassängerna inomhus ligger. Här sitter det ofta överviktiga kärringar och gubbar på rad som kråkorna på en telefonledning här hemma. Storleksmässigt passade jag in men min lilla tunna och vältränade kollega Yvonn hon blev föremål för arga blickar från kärringarna och stora vidöppna ögon och breda leenden från gubbarna. Det fanns omedelbart plats för henne på bänken, medan jag fick knö mig in mellan en luden man på 145 kg och en slappbröstad mamsell vars ändalykt flöt ut över mer än halva bänken. Kärringen kved lite när jag satte ner mina 96 kilo på yttersidan av hennes ena skinkhalva, som låg utlagd på bänken.. Hon försökte komma upp vid ett par tre tillfällen och röck lite i röven, men jag låtsades inte om någonting och satt lugnt kvar. Till slut brast Yvonne ut i ett gapskratt och vi smög oss därifrån. Det lär vara hälsosamt för kroppen men jag tyckte att jag kände mig ännu smutsigare än när jag kom så det blev en extra lång dusch på hotellrummet efteråt. Huden är lika skrynklig nu som då. Har i alla fall badat Termalbad, det räcker.
Vi var i Budapest i slutet av november och man hade förberett för julfirandet ute i varuhusen. Vårt lilla hotell låg inte alls långt från själva centrum i stan. Varje morgon klockan 08.00 tag jag en promenad med kameran på magen. Varje morgon klockan 08.00 stötte jag på de här två personerna. Jag döpte dem till "Kepsmannen" och "Grevinnan". Han med ett leende på läpparna och hon sur som ättika. Samma kläder varje dag, samma väg och nästan på samma plats möttes vi under en hel vecka. Inne på arenan där matcherna spelades sprang det omkring sådana här godingar och serverade olika små maträtter. Givetvis gick jag upp 2 kilo på grund av den här lilla skönheten som blev min personlge matleverantör minst två gånger per dag under veckan. Detta till Yvonnes stora glädje. Förklaringen till viktökningen var svår att förklara utan att kvinnan fick en rynka mellan ögonbrynen. Där var Yvonne den räddande ängeln.
Budapest baksida visades upp utan tillgjorda kulliser. Nere vid Centralstationen, på bakgårdarna och vid en del brofästen fanns dom -uteliggarna, tiggarna och de som gillade palinka mer än vatten - Den här damen med sin schäferhund hade sitt hem nere på Centralstationen. Både hon och hunden hade svårigheter att komma upp och att röra sig överhuvudtaget. Det är beklämmande att komma från ett glittrande varuhus med glada, pigga människor och så träffa på den här synen bara ett par kvarter bort.
Det är inte rättvist åt Budapest att sluta mina ord med en bild av en gammal uteliggare. Det är inte detta som är stadens rätta ansikte. Nej broarna, alla fantastiska byggnader, maten och affärerna, men framför allt de trevliga och gästvänliga människorna. Det är detta som är Budapest och inget annat. Ni som varit där vet att jag har rätt, ni som inte har varit där, åk dit och övertyga er själva.
Konserhuset får bli ett värdigt avslut på dagarna i Budapest. Nu hoppas jag att Baronessan och hennes gubbe får några fina dagar i den Ungerska huvudstaden.
pappa B

"Ungt blod hetsar mer än vin"