Vad gnäller vi för?

Jag vred till mitt vänstra knä idag när jag for iväg som en fis i motvinden ner till stan. Satans vad det gjorde ont och genast blev gubben halt och vingligare än vanligt. Självömkans rosa ullidull fröken kröp ihop på min axel och viskade små tröstande ord i mitt öra varje steg jag tog. Tyckte plötsligt så synd om mig. Tvungen att åka kommunalt och sedan gå en rejäl sträcka (Belmondo är hos bildoktorn). Men just som jag höll på och ömka mig själv som bäst så kom jag plötsligt på att tänka på de funktionshindrade idrottarna vid VM i längdåkning uppe i Sollefteå för en herrans massa år sedan. Var på den tiden delägare i en tidning, som bara skrev om handikappidrott, var på plats för att bevaka och för att kommentera en TV-produktion..
Där var det inget gnällande över ett halvtaskigt knä. Här saknades det både armar och ben men kämparglöd och djävlar anamma fans det gott om.
Man kom till start, hakade loss bägge proteserna, satte sin i en kälke och blåste iväg så snön yrde om det. Via handkraft stakade man sig fram två varv i en 10 kilometers slinga, samma bana som de som hade både armar och ben. På bilden är det flerfaldige världsmästarinnan Ragnhild (N), som susar förbi vid varvningen. Vi gjorde ett TV-program till Viasat Sport därifrån och jag var kommentator. Tog även bilder till vår tidning så jag fick flera dagar med funktionshindrade människor från hela världen. Efter en stund märkte jag att smärtan i mitt knä var borta. Tänk så det kan bli, även tankar kan hela, tydligen.
Godmorgon eller godnatt, välj själv. Kram till er hela gänget
pappa B