En story med lust och fägring stor, med byatänkande och grumlig kärlek

Denna berättelse är helt fejkad. Alla namn, orter är påhittade och tagna direkt ur fantasin. Om någon skulle se sin namne eller känna igen sig i vår berättelse så är det förmodligen bara att grattulera, eller om det är riktigt illa, beklaga. Vem vet om ni kommer att fortsätta kika in på min blogg i framtiden? Ni kanske lämnar mig för mer seriösa bloggare. Ja det återstår att se. Det kommer att visa sig här på bloggen tids nog. Vi, min skrivarkollega och jag hoppas att ni hänger med, ni får gärna sparka eller kramas. Vi klarar av att ta det, trots att vi är två "mjukisar"
Nu sätter vi igång, här kommer första kapitlet...

Skavträsk
Vårsolen sken vackert över den lilla byn Skavträsk . Kyrkklockorna i den gamla träkyrkan spred sin klagande klang över byn. Alla hemmavarande hade samlats på den dåligt rensade sandgången upp till kyrkan och en hes flyttfågel som just parkerat sig på en gren i närheten av Hjalmar Olssons sista vilorum försökte slå en drill. Det gjorde hemmansägare Boqvist också fast han stod hopkrupen under en av de kortvuxna björkarna som växte tätt bakom likboden.

Likboden ja, det kallades så det lilla vita trähus där man förr i tiden lade in de som passade på att sluta sina dagar mitt i den smällkalla vintern och det inte fanns tillräckligt med dynamit för att spränga upp graven. Nu för tiden hade vaktmästaren Alvar Jordén likboden som sitt egna lilla krypin. Där hade han försökt göra det lite mysigt med en avdankad fåtölj och ett litet bord där det stod en utsliten, men dock fungerande kaffebryggare. Några tidningar, mest sådana med vackra damer på, låg i en hög på en upp och ned vänd drickaback i ett hörn. På de utskjutande krokarna utefter väggen, på vilka man lade upp kistorna förr i tiden, där hängde hans arbetskläder.

Medan Boqvist och flyttfågeln drillade så kom konfirmanderna ut från kyrkan. Bleka och tärda såg de ut som ett spöktåg med pojkarna i sina vita kåpor och handelsman Ville Franséns lille gosse, Alf, som gick först med ett stort träkors i handen, liknade mera en förkrympt Ku Kux Klan medlem än en 14-årig skolpojke, som just fått sina första fjun på hakan och snoppen. Det var en erbarmlig syn. Sist gick prästerskapet själv. Kyrkoherden, Hans-Georg Wikander som hade allas vördnad i den lilla byn. Sin vana trogen hade han sitt kala huvud på sned och höll, nästan krampaktigt i bibeln där han hasade sig fram, sist i kön. Det såg nästan ut som om han gick i sömnen. Men inte alls, han hade blicken fast fäst på lilla Beda Hanssons vippande stjärt. Igenom den tunna vita klänningen kunde prästerskapet se de minimala trosorna, som den lilla 14-åringen inhandlat just till denna stora dag. Illavarslande tankar rusade genom prästens huvud. Inga vackra tankar minsann, men det var ju bara han själv som visste om dem.

Hemmansägare Wahlfrid Boqvist hade drillat färdigt bakom likboden och kom fram för att ta emot sin son Birger. Han dunkade pojkstackaren i ryggen med sin stora handflata, så att gossebarnet nästan gick på huvudet ute på kyrkgången. Det kramades, hurrade och klappades händer ute på kyrkbacken denna vackra våreftermiddag i april. Det var en strålande vacker dag i den lilla byn Skavträsk. En by som låg inbäddad mellan de två sjöarna Glasvattnet och Mjöllan. Men över denna vackra lilla vårscen fanns det ondska, blod och avundsjuka.

De huvudvärkskristna damerna som regelbundet träffades i församlingshemmet för att sy och brodera till förmån för de fattiga barnen i tredje världen, njöt av att snacka skit om bybor som inte fanns närvarande på symötena. Värst var Svea Fransén som med sin auktoritära ledarstil hade tagit kommandot över kärringarna i byn. Svea Fransén var gift med handelsmannen i byn, Ville Fransén. På kvällarna berättade Ville allt som hade hänt i speceriaffären under dagen, vilket Svea naturligtvis frossade i. Någon brist på fantasi hade hon inte heller. Särskilt om det fanns en rival som karlarna hellre lade ögonen på än hon själv, och det fanns det. Hon var dessutom danska vilket bara det var förfärligt. Ingen förstod vad hon sa men karlarna i byn blängde på henne med långa ögon så fort hon skulle till speceriaffären för att handla. Hanne Jensen hade förälskat sig i Lars Hansson. Handelsresande men som var starkt knuten till Skavträsk. Hela hans släkt var uppvuxna i den lilla byn och därför var det naturligt för honom att ta med sig Hanne Jensen från Köpenhamn till Skavträsk.
Hanne Jensen var en bildskön kvinna med välsvarvad kropp. Det gillades inte av Svea Fransén och hennes sytanter som alla var lite småfeta och inte särskilt modemedvetna. Hanne Jensen var deras stora samtalsämne.

”Jag förstår inte att danskan inte skäms. Förstår hon inte att man måste tala så att man begriper” sade Svea Fransén i Greta Gustafssons öra. ”Har du sett hur hon klär sig. Tror hon att det är en cirkus hon befinner sig på. Man får väl ändå klä sig som folk” svarade Greta Gustafsson vars man Carl Gustafsson satt som ordförande i kyrkofullmäktige när han inte arbetade på den stora bondgården i Skavträsks utkant. Kyrkoherden, Hans-Georg Wikander, försökte få stopp på skitsnacket. ”Man skall inte förtala människor som kommer till vår by” sade han till de båda damerna. ”Har kyrkoherden ögon för danskan, kanske?” undrade Svea Fransén och lade huvudet insmickrande på sned. ”Oh nej. Jag är Guds tjänare och vet bättre än att titta efter damer” svarade kyrkoherden som i all hemlighet hade tycke för småflickor. Tack vare Internet kunde kyrkoherden bevara sin hemlighet från byborna. Bara tanken på att Hans-Georg Wikander skulle vara pedofil var ju bara befängt. Men i de lugnaste vattnen vet man aldrig vad som döljer sig. Ordspråket säger ju att det är där de största fiskarna går.

14-åriga Beda Hansson förstod inte vad hon framkallade hos män. Hon var på väg att bli könsmogen och som alla små flickor som börjar växa upp till kvinnor vill de gärna bli sedda och tagna för att vara äldre än de egentligen är. Beda var dotter till Lars Hansson och Hanne Jensen. Hanne och Lars hade aldrig brytt sig om att gifta sig. De såg sig själva som moderna fria individer som föredrog att leva utanför den gamla kristna synen, även om de själva betraktade sig som hederligt folk.

Beda hade ärvt sin mammas frikostiga smak när det gällde mode. Varje gång familjen reste till släkten i Köpenhamn handlade Hanne in det senaste som modevärlden hade att erbjuda. Hon älskade att klä sin dotter och hade väl egentligen önskat att få bo i New York, Paris eller London istället för Skavträsk. Men åren hade gått och några tankar på att flytta fanns inte i Lars Hanssons värld. Skavträsk var platsen på jorden.

Den jämnårige Ville Fransén hade förälskat sig i Beda Hansson, vilket inte föll i god jord hos föräldrarna. Framför allt hade Svea Fransén aldrig accepterat att hennes son skulle förälska sig i en halvdanska. Lille Ville behöll sina hemliga känslor för sig själv eftersom han visste att mamman skulle bli vansinnig om hon fick nys om känslorna han hyste för den bildsköna Beda.

Där slutar vi för i kväll och fortsättning följer när som helst. Hästarna sprang inte alls som jag och mina kamrater hade hoppats och fortfarande får vi leva på drömmen för verkligheten om den stora vinsten lyser med sin frånvaro. Gå och lägg er nu så ni inte missar fredagen.
pappa B