Det var då det....

När hundkapplöpningen blommade i Sverige. Vi reste runt med husvagnar ungar och hundar från Älvsbyn i norr till Simrishamn i söder. Vi tävlade var och varannan helg de flesta av oss hade fler än en hund så det gick bra. Vi låg på sommarveckor uppe i Sundsvall eller nere i Simrishamn. Härliga tider och vi hade ett mycket väl fungerande spel på vår toto. Vi kunde spela både vinnare och komb. Inte mindre än 10 banor av skiftande slag fanns att tävla på och det hela rullade på ganska bra. Men...det fanns ekonomiska intressen förknippade med maktgirighet och plötslig så skulle vi införlivas med Svenska Spel, vi skulle bli stora.
Vad hände jo det hela blev en ljummen fis i motvind, sporten försvann. Banorna runt om i landet lades ner och det som skulle bli så fint det blev ett gungande korthus som till slut föll på sin egen konstruktion. Tre banonr hade vi kvar, Stockholm (givetvis där var där som makten och styret satt) Borås (där girigheten om makten blomstrade) och så Landskrona som var svansen som viftade med. Banorna i Älvsbyn, Sundsvall, Skellefteå, Örebro, Västerås, Alingsås och Simrishann de lades ner. Alla 1000-tals frivilliga timmar för att hålla dessa banor i trim bara sopades bort, i stort sett över en natt. Jag stannade till för två år sedan, nere vid banan i Simrishamn och det var faktiskt med en liten tår i ögonvrån som jag åkte därifrån. Minnerna från sommarveckorna där, den långa tunga banan som passade vår lilla Queens Pearl som handen i handsken den fanns inte mer. En epok i en sport som hade all möjlighet att fortsätta växa och vara den förnämliga träffpunkt för människor som var intresserade av att jobba med sina hundar den togs bort av ett gäng döskallar med behov av att synas och höras bland de "stora pojkarna". Det fick de göra också, de dansade med elefanterna tills man plötsligt märkte att det finns ju inte tillräckligt med hundar för att köra detta på högsta nivå. Inte heller gav spelet det "de stora grabbarna" ansåg vettigt och så stängde man av strömmen till den mekaniske haren och svensk Hundkapp var ett minne blott.
Jag hade en stor del av mitt hjärta i den här sporten, min kvinna likaså, men idag med facit i hand är jag glad att jag tog vår Mats ur skolan innan dessa "Experter" tog över rulljansen.
Träffar ibland några av våra gamla hundkappvänner, det är som att hamna på en begravning, vi säger inte så mycket utan kan bara sucka och konstatera att det var bättre förr