Anledningen till mitt tränande...

Många av mina vänmner och bekanta frågar mig varför jag har börjat träna så in i bänken. Detta gör att det känns som om jag ska förklara detta.
Det hela började med att jag och familjen åkte ner till Hurgada, Eypten sista veckan i januari i år. Vi skulle passa på att fira vår lille son som fyllde 14 år den sista januari. Allt var frid och fröjd, 25 grader plus och första morgonen när vi gick för att äta frukost så såg jag mig själv i hotellets stora spegel och vad händer? Jo där stod en säl, i kortbyxor på två långa ben! Hade jag haft pröjsare och mer utstående tänder hade jag sett ut som en valross. Jag blundade och tittade en gång till, samma kreatur stod där pch bligade på mig. Jag sa ingenting men åt lite mindre frukost den här morgonen.

Insåg min situation vid flera tillfällen under semesterveckan, inte minst nere vid poolområdet. De yngre männen fick givetvis den uppskattning de förtjänade, så även mina jämlikar åldersmässigt sett. Den uppskattning som drabbade mig var de tjut som uppstod då jag plumsade i poolen. Inte för att detta imponerade utan för att vattnet stänkte långt upp på damerna som låg i sina solstolar. Med andra ord inga positiva vibbar.

Då dök tanken upp, jag måste börja träna
Väl hemkommen och satt i de normala gängorna så flöt denna tanke bort i samma veva som ett glas gott rödvin intogs på fredagskvällarna. Sälen fortsatte att frodas och livet gick sin gilla gång. Det var dags att fira födelsedag. Tyvärr måste man detta varje år och den här gången var det den 68-onde i ordningen. Samma morgon klev jag upp på vågen och plötsligt stod håret rakt upp, (det lilla som finns kvar) och ögonen höll på att trilla ur skallen då jag såg de digitala siffrorna visa 97,7 kilo. Jag var med andra ord snart 70 bast och vägde nästan 100 kilo!
I samma veva drabbades jag av en oförklarligt virus som gjorde att plötsligt var hela gubben satt ur spel och detta i kombination med det övriga eländet med ålder och vikt, gjorde att träningstanken kom farande som en slaghök och slog sina klor i skallen på mig.

När sista, det av doktorn ordinerade pillret var svalt och utskitet så gick jag ut på nätet för att omgående ställa om mitt matintag. Mindre portioner (man behöver ju inte fylla i ansiktet så till den milda grad att man inte får igen munnen) mindre portioner fler gånger om dagen och mellanmål däremellan för att hålla blodsockernivån så konstant som möjligt. Potatis, ris och pasta plockades bort de flesta dagarna i veckan och grönsaksintaget ökades kraftigt, linser, nötter och andra nyttigheter inskaffade, förvälldes, kokades och intogs med största förtjusning.

Sportlife dök upp i Angered
Jag stegade in och träffade flickorna bakom disken. De var glada och snälla och visade farbror B vilka alternativ det fanns när man blivit så gammal som jag. Det var många. Bland annat ett förträffligt seniorkort där man för 149 riksdaler i månaden tränar hur mycket man vill före klockan två och dessutom får vara med på cirkelträningen. Det lät bra, men eftersom jag snurrar och far runt staden och dess omgivningar så tyckte jag att det skulle kännas bättre att kunna träna lite då och då och var som helst så jag friskade på med dryga hundringen till och köpte mig ett guldkort. Det ångrar jag inte.

Nästa dag satt jag på en av maskinerna och drog för fulla muggar men insåg snabbt att jag måste följa med på ett gymintro som skulle ske dagen efter. Lilla Sophie, klubbens PT (Personliga tränare) tog hand om ett gäng glada gubbar, några trevliga damer och visade oss runt bland fem maskiner och några vajerredskap. I samma veva skulle det köras cirkelträning vilket jag givetvis hoppade på när jag ändå var i gång.
Dagen efter hade jag aningen träningsvärk, men inte värre än att jag kunde masa mig upp i massagefåtöljen och starta den.

Idag kör jag fyra dagar i veckan efter eget träningsprogram anpassat till min spolformade kropp + cirkelträningen på onsdagarna och så försöker jag gå en ganska lång och mycket snabb promenad varje dag. Detta mina vänner har resulterat i att nu visar vågen 90.9 kilo, jag är piggare och gladare, sover som en stock, känner mig starkare för varje pass jag avverkar och livet leker.

Någon dröm om att bli en broiler som har tricepsen fulla av hängande och sprattlande sexbomber har jag inte men däremot skulle det kännas bra att få återvända till den 85 kilo tunge, dansante gubben som en gång i tiden gjorde Göteborgs alla danshak osäkra. Mitt mål (som givetvis nu med facit i hand är för optimistiskt) är att jag skall få de digitala visarna att stanna på 85 kilo på Julafton.

Jag kom hem för 20 minuter sen efter 9 kilometer i mycket snabbt tempo på tiden 88 minuter. Det är jag stolt över.

pappa B