Jo nog small det alltid...

Bandy-Erik visar hur stor hans abborre var mellan ögonen

Men inte som vi fiskare hade önskat oss. Isande vind, -10 grader nöp till i våra redan väderbitna näsor och fisken de stod blixtstilla på sina grunnor och väntade på bättre lufttryck och sydliga vindar. Nordanvinden är ännu kallare när man sitter ute på en sjö än när man smyger omkring i stan...

Länsman fick första fiskarna, två små abborrar och hans näsa for till väders med ett knäppande.
 -Hur går det grabbar känner ni nått? Det var med andra ord läge för att bli retad resten av veckan och förmodligen en bra bit in i nästa med....

Detta var Länsmans första abborrar
 för året. Mallig som tusan!

Men...taktisk som man har blivit efter alla år ihop med den här gubben så visste jag att på ett ställe i sjön där kokar det av små abborre och mört så vi sparade det kortet i rockärmen. Länsman överlycklig över att slippa skrämma katterna i Ranebergen gick hem och Bandy-Erik och jag vi traskade iväg ner till finska viken. Erik fick första abborren och en liten stund senare halade jag upp en liten mört. Borrade några hål men gick tillbaka och fick en mört till. En skridskoåkare som stannade och undrade om vi fått nå fisk kom precis förbi. -Jag har katt hemma, sa han och flinade. Vi hade ju slängt tillbaka fiskarna men den som jag just dragit upp fick han med sig hem till kattskrället.                           pappa B                                                                                                                                                  

Detta fick bli middag till en katt.