När man är previlgerad att inte behöva jobba under veckorna så kan man gärna ta ett tag under helgerna. Idag åkte jag ut till Fysiken för att vara med på ett CrossFit pass under ledning av Michael Stoneburgh från Kanada. Han jobbar som CrossFit instruktör på Fysiken nere i Göteborg.
Här var det friska tag, det kan ni hoppa upp och sätta er på. Tuff träning med klara militäriska undertoner, förpackade i lite snyggare kläder.
Laget med tre friska deltagare i varje Två sandsäckar en på 10 och en på 20 kilo skulle följa med, och så bar det iväg 300 meter sedan ny station, upp med sandsäckarna och så 300 meter tillbaka och en ny station, på med sandsäckarna och så höll man på fyra varv. Snacka om att mjölksyran kom smygande.
Denna träningsform ökar lavinartat bland de olika gymmen och den passar alla människor, oavsett ålder och tidigare träningserfarenheter. Målet med träningen är att de som deltager skall komma i sitt livs bästa form. Ser man på dagens utövare så betvivlar jag inte detta det minsta. Men det var idel glada deltagare och inte en enda visade tecken på att inte orka eller att ge upp. En kämpaglöd som gjorde en annan lite smått avundsjuk. Kolla bara på Marie på bilden, detta är tredje vändan med skivstången och upp åker den så det smäller om det. 30 lyft skulle laget prestera varje vända.
Innan det här momentet hade hon sprungit 4 x 300 meter med en sandsäck på axlarna och kastat säcken över en hög ställning fem gånger på varje varv. Här står hennes lagkamrater och väntar på att få ge sig ut på sista varvet.
Man kanske skall ge sig i kast med ett sådant här pass när man återfått rätt matchvikt igen. Jag har ju återigen börjat nertrappningen viktmässigt och har snart mina 40 mil i benen. Idag körde jag dessutom 30 snabba minuter på bandet hemma och ett ganska så kämpigt hantelpass.
Detta påminner mycket om fysträningen på I19 uppe i Boden under tidigt 60-tal. Enda skillnaden var att det saknades ett halvgalet försupet befäl som gormade och skrek och sa var det övervägande snygga brudar med i gruppen och inga bakfulla bassar utan knappar i grötrocken. Vem vet en vacker dag så kanske jag finns med i en grupp och sprin ger runt med sandsäckar på axlarna och svingar en Kettlebell över huvudet. Vem vet.
Riktigt roligt blev det då jag hade chansen att få träffa en gamla Porjuskompis. Min gode vän och spelkamrat Lennart Nilssons äldste son, Ove. Och herre min je vad lik pappa Lennart han har blivit. Tekniskt intresserad som farsgubben, musiker givetvis, utan band i dag men en jättesöt liten pingla, Lena, som håller ordning på både honom och de radiostyrda segelbåtarna och helikoptrarna som flyger omkring utanför Örebro. Detta var verkligen roligt måste jag säga. Och tack för kaffet!
pappa B
Här var det friska tag, det kan ni hoppa upp och sätta er på. Tuff träning med klara militäriska undertoner, förpackade i lite snyggare kläder.
 |
| Full fart framåt med sandsäckarna på axlarna. Fyra vändor! |
Denna träningsform ökar lavinartat bland de olika gymmen och den passar alla människor, oavsett ålder och tidigare träningserfarenheter. Målet med träningen är att de som deltager skall komma i sitt livs bästa form. Ser man på dagens utövare så betvivlar jag inte detta det minsta. Men det var idel glada deltagare och inte en enda visade tecken på att inte orka eller att ge upp. En kämpaglöd som gjorde en annan lite smått avundsjuk. Kolla bara på Marie på bilden, detta är tredje vändan med skivstången och upp åker den så det smäller om det. 30 lyft skulle laget prestera varje vända.
Innan det här momentet hade hon sprungit 4 x 300 meter med en sandsäck på axlarna och kastat säcken över en hög ställning fem gånger på varje varv. Här står hennes lagkamrater och väntar på att få ge sig ut på sista varvet.Man kanske skall ge sig i kast med ett sådant här pass när man återfått rätt matchvikt igen. Jag har ju återigen börjat nertrappningen viktmässigt och har snart mina 40 mil i benen. Idag körde jag dessutom 30 snabba minuter på bandet hemma och ett ganska så kämpigt hantelpass.
Detta påminner mycket om fysträningen på I19 uppe i Boden under tidigt 60-tal. Enda skillnaden var att det saknades ett halvgalet försupet befäl som gormade och skrek och sa var det övervägande snygga brudar med i gruppen och inga bakfulla bassar utan knappar i grötrocken. Vem vet en vacker dag så kanske jag finns med i en grupp och sprin ger runt med sandsäckar på axlarna och svingar en Kettlebell över huvudet. Vem vet.
Riktigt roligt blev det då jag hade chansen att få träffa en gamla Porjuskompis. Min gode vän och spelkamrat Lennart Nilssons äldste son, Ove. Och herre min je vad lik pappa Lennart han har blivit. Tekniskt intresserad som farsgubben, musiker givetvis, utan band i dag men en jättesöt liten pingla, Lena, som håller ordning på både honom och de radiostyrda segelbåtarna och helikoptrarna som flyger omkring utanför Örebro. Detta var verkligen roligt måste jag säga. Och tack för kaffet!
pappa B
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar