Det är lätt att deppa ihop inför framtiden...

Fårtarmsgnidning av elever från Kulturskolan, det lät faktiskt bra.

...när man ser hur man borde vara och se utnär man passerat 70 strecket. Liisa och hennes man, Ivan den förskräcklige, en del av personalen och givetvis drottningarna och prinsessorna var av mod Y. De hade fortfarande lågan brinnande. Sedan inramades dessa inne på äldreboendet av käringar och gubbar i min ålder, några äldre, hasandes sig fram, sittandes i en soffhörna och illbliga som i en ko i en sommarhage. De satt där och såg livet svepa förbi i 243 km/tim. Inte nog med det, de fick även dricka ett sött sliskigt alkoholfritt vin till maten, som i övrigt var superb. Detta mina damer och herrar detta är helgerån. Läsk och lättöl fanns också att tillgå. Gud ske lov.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det är egentligen så här jag skall se ut och vara. Men över min döda kropp. Inte ens när sista dagen är kommen, jag har släppt min sista fis och de rullar in mig i toapappret eller vad svepningen består av och skall skjutsa in mig i ugnen skall jag se ut som de här pappfigurerna. Livet, det verkar ha tagit slut för de här damerna och herrarna långt innan pensioneringen.

Liisa med stora dyra lockar

Men en liten kort gubbe i kritstrecksrandig konstym han hade så pass mycket luft kvar innanför västen att han började gapa och gorma om att platserna där vi satt var reserverade för han hade minsan tre käringar till som skulle sitta där. En vass blick, lite korpralröst, lånad från I19 i Boden och gubben kröp ner bakom käringen sin och var tyst. Sen bjöd han faktiskt Liisa på kaffe som lite -förlåt att jag stack upp-
Så med lite djävlar anamma så löser det sig alltid. Ivan den förskräcklige trivdes men fick vänta så länge på sina lättkokta grönsaker att jag trodde att han skulle börja grina. Vi andra han hugga i efterrätten, som inte alls var så sliskig och sur, som jag hade föreställt mig. Den smakade riktigt gott faktiskt.

Maten var god, personalen gjorde så gott de kunde, ungarna gned på sina fårtarmar och en man från Iran spelade med små klubbor på en liggande citra, eller vad den nu heter. Fruktansvärt enerverande efter den sjätte biten som lät likadan som de fem första. Liisas gubbe, den boven, applåderade och gubben spelade igen och igen och igen. Tillslut frågade jag mycket snällt om han vill ha en kopp te, men han bugade och avböjde, sen spelade han en bit till. Då gick jag ut och tog luft. Två små flickor sjöng varsin sång och detta gjorde de med bravur, mycket bra och det var behållningen av hela den här festen.
Nästa år, om det blir en vända till. Tag med de sjungande flickorna. Ställ filolerna och gubben med cittran i garderoben och ta dit lite mer rock´n roll. Se till att införskaffa rött och vitt vin med alkohol och inte det här rävpisset som serverades idag. Då kan detta bli riktigt roligt! Släpp loss pensionärerna, än finns det hopp!
pappa B