Idag passerar vi polcirkeln, söderut....

På en kryssning finns det alla sorters människor. Babblande italienskor, brötiga tyskar, timida svenskar, skrytiga danskar, märkvärdiga amerikanare och som här på bilden framför Monicas Nattclub, frusna australiensare. Men...men, en del var tuffare och drog på sig luvan och smaskade i sig en glass vid kajkanten.
Redan under första dagen slogs den första myten i spillror. Jag hade för mig att ombort på en resa med Hurtigruten så skulle det hela likna en skrytsam pensionärsträff. Hej vad fel jag fick. Förvisso fanns det en och annan knarrig gubbe och vimsig kärring med, med medelåldern låg nog närmare 35 än 55. Det fanns även de som kröp omkring på däck med en nappflaska i munnen.
Så kom då den stora poolcirkeldagen!
Iförda badbyxor och damerna hade sexiga bikini, så travade vi ut på akterdäck och smög oss ner i den varma bubbelpoolen. Nils-Erik hade problem att få rövafäste och gled gång på gång ner under vattnet. -Vad ända in i, har ni kardborreband i röven sa han varje gång han bubblande stack upp huvudet över ytan. Janne stod och lurpassade en trappa upp för att slippa förevigas bland oss andra linslöss och kom smygande ner när alla kameror var undanstoppade (fegis) Nils-Erik tog bilden och även jag hoppade upp för att föreviga den blänkande jordgloben när "Lady Finnmarken" passerade polcirkeln. Båtvisslan hoade och måsarna sket på fördäck i rena förskräckelsen. Vackert var det och eftersnacket i den sköna bastun med en hänförande utsikt satt som en fläskläpp. Så här såg den ut och nu var vi på väg söderut mot nya spännande mål, både vad det gällde utsikten, naturen och alla mysiga hamnar som var kvar på vägen ner till Bergen.
Besöket på bryggan blev riktigt intressant!
Kaptenen Jon Olaf Klodiussen tog emot och visade oss nyfikna journalister runt på komandobryggan. I 20 år hade han seglat rutten och visade även upp den egna loggboken som han förde den tiden då han var styrman. Här fanns alla holmar och skär, djup och grynnor inritade. -Det här är min bibel sa han, och visst märkte man lite stolthet i rösten. Kvinnorna stirrade på guldgalonerna och knäna darrade. Mest på den lilla "råttan" Emma som rodnade varje gång kaptenen tittade på henne. (Det gjorde han ofta) Janne som är utbildad i svenska flottan kunde redan det mesta och även Nils-Erik har ett rejält mått med båtkunskap att plocka fram. Värre är det för pappa B som inte vet ett endaste smack om fartyg. Livbåtarna och barens placering har jag koll på, resten får besättningen ta hand om. Den här gången fick jag reda på att det fanns två motorer på 6000 hkr vardera. Fartygen kunde manövreras och klara grov sjö även om en av motorerna slogs ut. Då laddade man kraft och överförde till den fungerande motorn. Smart! Propellrar fanns det lite här och var och den stora damen var lika lättmanövrerad som en 57:ans Morris Minor, eller varm sked i glassbunken.

Nu var det dags att äta igen och naturen utanför våra fönster började skifta färg. Snart skulle vi svänga in i Trollfjorden, ett märkligt pass som inte kan besökas vid varje resa. Men vi skulle in och kolla. Jag lämnar er här så länge och låter det lilla huset bli vinjett. Håll med om att det är fantastiskt?

pappa B