På den här tiden jobbade jag åt Alingsås Tidning (ett av många misstag i livet)Sportchefen och jag kom tillbaka från ett jobb i Vårgårda och när vi kom in på redaktionen så gick larmet från polisen -Allvarlig tågolycka i Kåhög. Jag skulle sluta för dagen så jag tog min privata kamera och stack direkt. Jag var nog den första journalisten/fotografen på plats och det var en förskräcklig syn som mötte oss som kom först till platsen. Räddningspersonalen med viss förstärkning av civila gjorde ett fantastiskt jobb. Ambulanser och Marinens räddningshelikopter körde i skytteltrafik mellan sjukhusen och olycksplatsen. 
Jag minns inte exakt, men jag har för mig att det tack och lov inte blev någon dödad men det var 71 skadade. Jag sände omgående en bild till tidningen Se som jag levererade mycket bilder till på den tiden och nu när jag sitter och scannar så dyker det ju upp en massa gamla jobb som jag haft. Sådana här jobb kan man dock vara utan, då är det betydligt trevligare att sitta bakom målet och bevaka en fotbollsmatch i div 6, helt klart. 
Som ni ser så hade flera av vagnarna spårat ut och förödelsen var enorm. Fast sett med dagens ögon och katastrofen i Japan så är ju en svensk tågutspårning ingenting jamnfört med detta. Hur som helst jag har inte varit någon sensationslysten fotograf utan satsat på andra typer av bilder. Något som givetvis satt sina spår i plånboken, men å andra sidan sover jag ganska gott de timmar jag sluter mina rödsprängda ögon.pappa B
6 kommentarer:
Jodå, nog minns jag den olyckan. Det bör ha varit strax före midsommar 1970 och berodde på en solkurva, det vill säga att rälsen hade vidgats i värmen.
Jag vikarierade vid den tiden som arbetsledare på AB Trafikrestauranger, som hade hand om SJ:s restaurangvagnar. Just olycksdagen var jag ledig men jag var väl bekant med personalen som jobbade ombord. Alla undkom dock tämligen lindrigt, det värsta var ett armbrott.
Särskilt minns jag den hjälteinsats som hovmästaren Anders ombord gjorde. Hans fru och han skulle nämligen precis mötts i Göteborg och hon skulle tjänstgöra som hovmästare i ett tåg till Stockholm. Hon blev dock så chockad när hon hörde talas om olyckan att hon inte kunde jobba. Anders hoppade därför in och tog hennes jobb på hemvägen. På den tiden var kamratstöd, hjälp med krishantering och annat som vi har i dag inte påtänkt.
Du har rätt i att olyckan inte krävde några dödsoffer och inte heller blev någon livshotande skadad eller fick fysiska skador för resten av livet. Två av dem som jobbade i restaurangvagnen kunde dock inte förmå sig till att återvända i tjänst.
Under mina sju år på restaurangvagnarna var jag själv bara med om en olycka, nämligen när vi körde på en lastbil i Säter. Däremot fick jag ta emot bud om tågolyckor med kollegor inblandade ett stort antal gånger och det var lika ruggigt varje gång. Dock måste TR-personalen ha varit av särskilt starkt virke för ingen av dem blev allvarligt skadad. Men det var några hemska timmar innan vi nåddes av beskedet hur det gått. Ett par gånger fick vi veta det genom att personalen intervjuades i TV:s nyhetssändningar.
Tågolyckor var betydligt vanligare på den tiden än vad de är i dag. Sedan 1990 har en enda resande ombord på tåget omkommit i en tågolycka. Det var i Kimstad i höstas.
Du kan din historia väl Staffan. Men vilken herrans tur att du lade kniven och gaffeln på hyllan och fattade pennan i stället. annars hade ju bussbranchen varit iskall... Hur mår du appropå?
Jo, tack bara bra. Jag laddar just nu för TUR-mässan och jag antar att vi ses där.
Fast pennan - eller snarare skrivmaskin och ordbehandlare - har ju alltid varit ett sidojobb för mig. Jag blev järnvägen trogen ett helt yrkesliv i diverse befattningar. Och har inte lämnat den än trots att jag med ålderns rätt lagt det professionella skrivandet på hyllan.
Jag får korrigera mitt minne lite efter påpekanden jag fått. Vid olyckan i Kåhög omkom två personer. Antagligen förväxlade jag med en olycka i skånska Kågeröd 1976 med liknande förlopp.
Du har stålkoll du Staffan. Vi syns över en pilsner nere på mässan hoppas jag.
Jag är inte 110% säker, men jag tror att min farmor och farfar var med på tåget. De brukade berätta om att de var med när ett tåg välte och jag hittade nyligen gamla brev från vänner och bekanta som beklagar den hemska olyckan och att de fick sin sommar förstörd samt brev från SJ som beklagar det inträffade. Breven är från 1970. De bodde hela sitt liv i Göteborgsområdet, så även geografiskt stämmer det.
Skicka en kommentar