"Väggahelvetet" och alla leriga nedförsbackar var värst...

Idel glada figurer hade samlats uppe i Sjövik. Proffsigt mottagande ända från dagen då jag anmälde mig via deras hemsida och ända fram tills jag passerade mållinjen och chipsade in i resultatlistan, fick en banan och lite supermjölk av en pigg liten grabb som klappade mig på axeln och sa; -Snyggt jobbat, sen visste han inte om han skulle klippa till med grabben eller gubben så han klappade igen och , -Snyggt kämpat, du!

Det var här eländet började, "Väggen" den som kan knäcka vem som helst.

På bilden har vi Stenkullegänget med den välkände (numera) handbollssdomaren Stefan-Jörgen (vilken kombination, föräldrarna måste ha varit väldigt oense) och den stackars psykade Lerumskillen (han som ringer hem till frun, och säger att han är ute och fiskar). Fyra pigga grabbar som inte han i kapp mig men de var inte så långt efter i mål...

Kolla vilken vacker utsikt. Nästan uppe på "Väggen" hittar man den här bilden.

Här börjar helvetet. Ner i dalen och så lite skråpromenad innan det vinklar 70 grader och bär iväg -Rakt uppför- Nu sätts pappa B på prov av den högre skolan. Med viss möda och inte allt för stort besvär kom jag upp för den beryktade väggen, Tog en bild nästan uppe på toppen och fortsatte sedan vidare och fick mig lite vätska innan det bar iväg nedför igen. Inte så farligt som jag hade trott, faktiskt. Det skulle komma betydligt svårare utförslöpor längre fram. Lerigt? Absolut, men inte värre än att den här gubben klarade av det. Banan i fint skick och här har klubben återigen gjort ett föredömligt arbete. Hit kan andra klubbar som startar terränglopp åka och få information, den saken är klar. Glada grabbar och gubbar lite här och var som hejade på och berättade hur det såg ut efter banan längre fram.

Kolla utsikten! Nästan uppe på toppen av "Väggen" tog jag den här bilden, mäktigt. Sedan pajade minneskortet och det var bara att stoppa ner kameran i ryggan och fortsätta färden mot mål. Fick med andra ord inga fler bilder, vilket var mycket synd.
Nåväl om jag lever och har hälsan och ingen tar livet av mig så tänker jag stå på startlinjen nästa år igen. Det här var förbannat roligt och hade mina platta fötter inte gett upp med fyra kilometer kvar så hade jag säker klarat mig in under skynket innan eliten stack iväg. Men, skit samma jag har ju en halvskaplig tid att slå nästa år i stället. Hade blivit jobbigare om jag klarat mig i mål under tre timmar, nu har jag ju lite att gå på. Taktiken får kanske putsas till en aning och så måste jag avvara delar av de kommande pensionerna så jag kan köpa mig ett par bättre skor. Bara det gör säkert 20 minuter.
Tack alla mina medkombatenter, tävlingsledning och funktionärer som gjorde denna min dag till en fin fest.
Tack lilla Karin och alla dina goa tjejer nere på Sportlife som med glada tillrop och kramar får mig att satsa som jag gör bland viktskivor och skivstänger. Utan er support hade jag nog inte anmält mig här överhuvudtaget. Tack alla goa gubbar och gummor som tränar med mig på dagarna och tack min lilla goa familj som står ut med mitt tjöt dag ut och dag in! Nästa år tar jag Risveden Terräng under tre timmar, det lovar jag....
pappa B