Alta nästa...

Att åka 40 mil med en vanlig bil är inte så svårt. Men att åka 40 mil på krokiga och branta vägar med Reidar, det var svårt. Har ni sett bilarna på cirkus? De som clownerna sparkar till och så tillar alla delar av. Det slutade inte regna i Kilpisjärvi så vi vek ihop tältet packade Reidar och drog vidare norrut. Har du någon gång rattat en Ford Prefeckt -56 med en liten sidventilare på 33 hkr och utrustad med rostigt takräcke och vaccumtorkare i Nordnorsk terräng under fullt spöregn. Nää, jag förstår detta. Men det har jag. När jag såg den första backen så tog jag fart, givetvis slutade torkarna att torka och med plattan i botten och en melerad vindruta tog jag sats för att komma upp för backen. När vi var högst uppe på toppen och kröp fram på ettans växel i 14 km/tim då gick vindrutetorkarna som visparna på världens bästa trumslagare. Detta i sin tur gjorde att den något ålderdomliga konstruktionen såg till att mitt torkar blad lossnade och flög i en vid båge utför stupet på min sida. Så, vad gör jag?

Jo jag kör åt sidan, ber min dalkulla att plocka fram första hjälpen kudden, ni vet en sådan där blå en med orange text på. Ur denna plockades bomull och gasbinda fram och jag gav mig ut i regnet och klämde fast en stor tuss bomull runt torkararmen och lindade snabbt upp hela gasbindan och gjorde en sjömansknut i slutet. Blåknut heter det egentligen, men gör man det i regnväder heter det sjömansknut, från och med nu.
Fortsatte vår underbara resa med ett torkarblad på mammas sida (hon såg knappt något ändå) och en torkararm med en vit tuss på i änden, på min sida. Jag fick en smal rand att kika i och gumman hela rutan. Orättvist men skit samma.
Ett par mil uppför så slätade landskapet ut sig och jag drog en suck av lättnad. Damerna sov och var helt oförstående över situationen som varit. Vid sidan av vägen vid ett fallfärdigt snöskydd hade en samefamilj slagit läger. Kvinnan mycket pratsam och trevlig och hennes bror mindre pratglad och verkligen otrevlig. Han smög bakom min dalkulla och morrade som en ilsken hund. Vår hund hade hela tiden raggen rest och jag vet att hade den här gossen (som mamman förmodligen tappat i golvet när han var liten) gjort den minsta ansats mot dalkullan hade hon suttit i skrevet på honom. Hunden alltså!
Jag pratade med tanten en stund och så bar det iväg nerför igen. Stannade och intog sega och halvblöta ostmackor eftersom det hade runnit in vatten i bagagerummet men det smakade ganska ok i alla fall. Det lättade på himlen och vi närmade oss platt land och havet, eller rättare sagt en fjord.

På den här tiden fanns det fisk i fjordarna och på varje ställe där det fanns ett hus fanns det träställningar med torkad fisk. Hunden var som galen, ylade som en varg och gick på bakbenen när vi stannade för att sträcka på benen. När vi nu kom nära vatten och såg fler hus och får som låg utefter dikeskanterna med huvudet på vägkanten då började nästa episod. Färjorna! Färja efter färja åkte vi med och ett tag undrade jag om de inte bara åkte runt runt för att skinna oss på pengar. Till slut kom vi dock fram till en plats vi inte kände igen, körde iland och satte upp tältet. Damerna som sovit under hela den dramatiska delen av resan, somnade innan jag dragit igen blixtlåset på tältet. Där satt jag och förbannade mig själv som gett mig ut på denna resa. De som känner mig förstår inte detta än i dag. Dessutom har jag bägge tummarna mitt i händerna och hatar motorer. Blir skitig bara jag öppnar motorhuven.
Sov nu gott för snart är det en ny dag.

pappa B