Alta nästa...

Att åka 40 mil med en vanlig bil är inte så svårt. Men att åka 40 mil på krokiga och branta vägar med Reidar, det var svårt. Har ni sett bilarna på cirkus? De som clownerna sparkar till och så tillar alla delar av. Det slutade inte regna i Kilpisjärvi så vi vek ihop tältet packade Reidar och drog vidare norrut. Har du någon gång rattat en Ford Prefeckt -56 med en liten sidventilare på 33 hkr och utrustad med rostigt takräcke och vaccumtorkare i Nordnorsk terräng under fullt spöregn. Nää, jag förstår detta. Men det har jag. När jag såg den första backen så tog jag fart, givetvis slutade torkarna att torka och med plattan i botten och en melerad vindruta tog jag sats för att komma upp för backen. När vi var högst uppe på toppen och kröp fram på ettans växel i 14 km/tim då gick vindrutetorkarna som visparna på världens bästa trumslagare. Detta i sin tur gjorde att den något ålderdomliga konstruktionen såg till att mitt torkar blad lossnade och flög i en vid båge utför stupet på min sida. Så, vad gör jag?

Jo jag kör åt sidan, ber min dalkulla att plocka fram första hjälpen kudden, ni vet en sådan där blå en med orange text på. Ur denna plockades bomull och gasbinda fram och jag gav mig ut i regnet och klämde fast en stor tuss bomull runt torkararmen och lindade snabbt upp hela gasbindan och gjorde en sjömansknut i slutet. Blåknut heter det egentligen, men gör man det i regnväder heter det sjömansknut, från och med nu.
Fortsatte vår underbara resa med ett torkarblad på mammas sida (hon såg knappt något ändå) och en torkararm med en vit tuss på i änden, på min sida. Jag fick en smal rand att kika i och gumman hela rutan. Orättvist men skit samma.
Ett par mil uppför så slätade landskapet ut sig och jag drog en suck av lättnad. Damerna sov och var helt oförstående över situationen som varit. Vid sidan av vägen vid ett fallfärdigt snöskydd hade en samefamilj slagit läger. Kvinnan mycket pratsam och trevlig och hennes bror mindre pratglad och verkligen otrevlig. Han smög bakom min dalkulla och morrade som en ilsken hund. Vår hund hade hela tiden raggen rest och jag vet att hade den här gossen (som mamman förmodligen tappat i golvet när han var liten) gjort den minsta ansats mot dalkullan hade hon suttit i skrevet på honom. Hunden alltså!
Jag pratade med tanten en stund och så bar det iväg nerför igen. Stannade och intog sega och halvblöta ostmackor eftersom det hade runnit in vatten i bagagerummet men det smakade ganska ok i alla fall. Det lättade på himlen och vi närmade oss platt land och havet, eller rättare sagt en fjord.

På den här tiden fanns det fisk i fjordarna och på varje ställe där det fanns ett hus fanns det träställningar med torkad fisk. Hunden var som galen, ylade som en varg och gick på bakbenen när vi stannade för att sträcka på benen. När vi nu kom nära vatten och såg fler hus och får som låg utefter dikeskanterna med huvudet på vägkanten då började nästa episod. Färjorna! Färja efter färja åkte vi med och ett tag undrade jag om de inte bara åkte runt runt för att skinna oss på pengar. Till slut kom vi dock fram till en plats vi inte kände igen, körde iland och satte upp tältet. Damerna som sovit under hela den dramatiska delen av resan, somnade innan jag dragit igen blixtlåset på tältet. Där satt jag och förbannade mig själv som gett mig ut på denna resa. De som känner mig förstår inte detta än i dag. Dessutom har jag bägge tummarna mitt i händerna och hatar motorer. Blir skitig bara jag öppnar motorhuven.
Sov nu gott för snart är det en ny dag.

pappa B

Reidars färd mot Norge rullar vidare....

Efter stoppet och tumultet med den finske tulltjänstemannen fortsatte vi färden upp mot Kilpisjärvi. Där hade vi beslutat oss för att bädda ner gumman i en sovsäck och själva ta båten över sjön och promenera upp till det beryktade treriksröset. märket där Finland, Norge och Sverige går samman. Vägen upp till Kilpis gick längst med älven och bjöd inte på några häftigare scener än halvmeter högt ripris och någon korsande bäck. Fjällen började synas allt mer ju närmare Kilpisjärvi vi kom. Då passade Reidar på att koka!
Detta innebar en naturlig paus för sällskapet som fick sträcka på benen. Damerna var ungefär lika långa och eftersom ålder går först så satt mamma i framsätet och kvinnan där bak med hunden. Vilken ras? Ja kvinnan var ju dalkulla och hunden en vorsthetik.

Efter 55 minuter och 11 sekunder så hade Reidar svalnat så pass att jag kunde fylla på vatten från älven, stänga igen locket och dra vidare. Klockan var närmare ny dag när vi anlände det stora hotellet i Kilpis. Jag backade elegant in Reidar under några fjällbjörkar och gick in på hotellet för att kolla läget.
Otroligt skön böna i receptionen tittade mig djupt i ögonen och sa att jag inte behövde betala för att slå upp tältet på parkeringsplatsen men ville jag använda bastun och duschen så kostade det 10 mark för oss alla tre. Bugade, log och beställde en starkpilsner av skönheten. Hon hämtades ögonblicket senare av en stor och kraftig finländare i en betydligt elegantare bil, så jag ansåg ganska snabbt att loppet var kört för vidare kurtiserande.

Återgick till min lilla dalkulla och min gamla mamma. Tanten rullade in sig i sovsäcken och vi tog båten över sjön och promenerade 3 km, fram till den gula cementklumpen som visade vart länderna samanstrålade. Promenerade samma väg tillbaka, myggbiten och fast övertygad om att detta var första och sista gången jag begrundade denna cementklump (så blev det ju inte ändå)I och för sig en helt onödig promenad för vem fan har någonsin användning av att ha stått där och glott?
Båthamnen i Kilpisjärvi imponerade inte men den fungerade i alla fall för av- och påstigning framme vid hotellet igen.
Nästa dag gick färden vidare och vi gjorde ett fantastiskt stopp hos silversmederna Juhl i Kautokeino. Vi är nu inne på den norska sidan.Handlade lite silverkrams till kvinnorna, fick varma blickar tillbaka och färden fortsatte. Det var nu som Reidar verkade ha fått nog och dessutom började det regna....

pappa B