Med "Reidar" upp till Nordkap, vilket äventyr...

Bilden på den här lille samegrabben tog jag uppe vid bryggan när vi kom i land med båten som trafikerade överfarten i Kilpisjärvi, till Treriksröset. Hela hans familj stod och vinkade men han var bara ledsen. Vad som tyngde hans lilla hjärta fick vi aldrig reda på men idag hoppas jag att han är en stor, stark och glad man.
Reidar ja. Han blev en riktig vän och han inhandlades av en bilskojare i Alingsås för 500 riksdaler (han hade en väldigt snygg fru, bilhandlarn) Reidar var en Ford Prefekt årsmod.1955, fyrdörrars med vacumtorkare och en liten slö sidventilare under huven. Accelerationen var måttliga 0 till 100 på dryga fem minuter och toppfarten i vackert väder, nedförsbacke och en vansinnig hemlängtan 93 km/tim. När det regnade var det bäst att stanna bilen. Gasade man så stannade vindrutetorkarna. Denna fantastiska lilla engelsman (den bästa jag träffat faktiskt) han skulle ta min dåvarande flickvän och min redan då överviktige och ålderstigna mamma med oss upp till Nordkap. Vi åkte till att börja med längst upp till Karesoando där vi tog bron över till Finland. Efter 10 minuters körning kom en finsk tulltjänsteman på en packmoped och körde om mig, Lite längre fram hade han ställt packmoppen tvärs över vägen och med armen uppsträckt stannade han vårt ekipage. -Do har ingen S-skylt, sa han och räckte fram en dekal. -10 marka, sa han och satte ögonen i mig. Jag betalade, gick ut och klistrade på S-märket och fortsatte.... Vi kom, förvisso efter en massa otroliga äventyr ända upp på Nordkapsklippan, -Det här var väl inget märkvärdigare än Stor Stubba, sa morsan, nu vänder vi och åker ner och köper oss lite karra.
Snacka om sorti. Rätt som det är så dyker det upp en bild på Reidar här på bloggen. Denna lilla bil gick som följetong i den tidning jag arbetade på just då. Han slutade sina dagar som hönshus upp i Ljurhalla där feta fina bruna leghorn lade ägg i handskfacket. Frid över hans minne....
Nu sover vi
pappa B