tisdag 11 maj 2010

25-öres direktörer och upphottade kärringar!


Nu börjar det spritta i naturen. Björkarnas löv är aningen större än musöron (nu nappar fisken) och en och annan plasteka ses guppa på vågorna lite här och var utefter vår västkust. Ni som inte haft förstånd, eller möjlighet att komma ner hit för att uppleva allt det fantastiska. Salta kalla vindar, lukten av tång som får det att vända sig i magen på en.Det salta vattnet som svider så förbannat i ögonen. Den helknasiga dialekten ute på öarna där man iar så det står härliga till och så all den förbannade sill och ansjovishysterin som råder. Lika illa är det med allt snack om makrillen. En fet likätare som bara smakar tran.
Mitt ibland allt detta så samlar  sig seglarfolket i sina märkeskläder. Skitförnäma 25-öres direktörer som glider omkring mellan bojarna på bryggorna i multi-miljonsnipor som de inte klarar av att manövrera. Kärringar i den övre medelåldern som fortfarande tror att de är 25, spökar ut sig i tajts där åderbråcken putar ut som elkablar runt bena på dem. Korta kjolar så att hela hängröven hänger ut som en påse och nästan släpar i backen. Inga parkeringsplatser men ofta en busslass med "lapplisor" p-vakter heter det visst numera. Det fina folkets ouppfostrade ungar, tonåringar som lever på sina föräldrars dåliga samvete och plastkort spyr ner både gator och torg. Hänsynslösa far de fram som en hord av kåta råttor och ställer till det. Mitt i allt detta sitter pappa B på en brygga och metar torsk! Vilken syn. Och dessutom får jag sällan någon fisk.


Men det finns oaser för en sådan här själ. Ibland hälsar jag på hos Erik A, en god vän med ett stort hjärta och ärlig uppsyn. Hans lilla fru och han har sitt sommarhus i hennes barndomshem. Där kan man sätta sig och slappa bakom gödselgluggen och ta sig en liten wirre medan getingarna och en halvpigg flugsnappare far ut och in i sina respektive bon. Där trivs jag väldigt bra. Bilderna på blomstren är från deras lilla ställe. På hösten brukar Erik ta mig med ut i svampskogen. Han vet var det gula guldet finns och han är snäll och delar med sig till mig. Vi har varit ute och dörjat makrill, "Skogarnas Konung", Erik och jag. I hans stora fina, breda träbåt med en riktig tuff-tuff inombordare i. Snart är det dags att slå Erik en signal, vi skulle egentligen varit ute och vinterfiskat i år men det blev inte, tyvärr. Fast vi får hoppas att det blir is nästa vinter med. "Skogarnas Konung" gillar Erik. -Han är en snäll och trygg människa, Erik, säger han och lägger huvudet på sned. Jag håller mitt upprätt men säger samma sak.
Fan vad jag gillar Göteborg och västkusten!
pappa B
Skicka en kommentar