söndag 17 oktober 2010

Under Porjus 100-års jubileum så passade jag på att gå den korta sträckan av Rallarmarchen. Givetvis så siktade jag in mig på att komma runt i första hand och skulle det kännas bra så ville jag givetvis göra det medans samtliga funktionärer fanns kvar vid målet. Det lyckades och jag blev till och med bjuden på både saft, fick en rallarhatt, diplom och publikens ovationer. Var helt OK med andra ord, och det fanns flera kvar ute i skogen efter att jag kom i mål. Har nu som nästa mål att försöka ta mig hela vägen runt från Gällivare till Porjus fast då får jag givetvis ligga i som en skållad iller för att hinna bygga upp konditionen, minska vikten och träna benen innan jag fäller ihop vingarna. Tyvärr så blir ma ju inte smidigare med åren, ja en del delar blir det, men nog om detta.
Så här skall Porjusfallet se ut. Stort och mäktigt, skummande och brusande och farligt, mycket farligt. Tyvär är det länge sedan fallet tystnat och nu är det enbart när byn firar Fallens Dag som man släpper på fullt tryck på vattenmassorna. När vi var där i fjol så vände jag mig om, som i en ren reflextion och kollade efter den röda lampan på kraftstationen. Lampan som varnade att vattnet var på väg...den såg jag inte. Jag undrar om spökerna såg mig? Och moppeknuttar, vad hade jag målat på ryggen på min skinnjacka? (det är egentligen juniors fråga till spökerna)
pappa B
Skicka en kommentar