Det var vackert och fullt av maskiner ....men

En inbjudande och stor entré hälsar dig välkommen in i lyxen.

Superstor sal med ett hav av maskiner gjorde gubben yr i huvudet.

Idag tog jag steget. Steget ner till centrum för att besöka Sportlife Exclusive. Svingade mig på 9:ans spårvagn och skramlade iväg ner till Brunnsparken (borde heta brunstparken med så många granna damer som finns där) Nåväl tog en kortare promenad ner till det beryktade placet- Höjdaren bland stadens gym, Sportlife Exclusive.
Tog mod till mig, höll hårt i ryggan och tog den korta trappan in i härligheten. Liksom på alla de Sportlife jag hälsat på så är det söta och glada människor bakom receptionsdisken. Det var det här också och entrén är större än hela vårt gym hemma i Angered.

Snygga omklädningsrum med nyckellås till skåpen, snygga duschar och bastu! Bastu vi vill ha en bastu i Angered! Hör ni det era försoffade gubbtjyvar i byggnadsnämden och centrumföreningen.
Förbränningsavdelningen med löpband, crosstrainer och cyklar fanns längst in i den stora salen, tre roddmaskiner och sedan brakade maskinparken loss. Det enda man inte kunder träna var öronen, annars fanns det maskinell utrustning för kroppens alla muskler. På gångbanden stapplade det fram några skitviktiga halvdirektörer och några mammalediga hemmafruar och så jag. Jag stapplade bara en kilometer sedan rodde jag 500 meter, stakade i stakmaskinen (bra för dem som funderar på Vasaloppet) 300 meter med tungt motstånd. Försökte mig  på några av de helt okända maskinerna och sedan gick jag hem. Jag längtade hem till Karin och hennes stab hemma i Angered. Vårt Sportlife är bäst, även om rulltrappan står stilla när vi gamla sega gubbar och gummor tränar (den sätts på när den unga generationen kommer) Våra maskiner är inte ens hälften så många och inte heller av den allra lyxigaste modellen, men det kvittar. Det är stämningen på golvet och personalen, som räknas, där leder vi skyhögt.

6 timmar om dagen, det är fan i mig värre än "plankan" på gymmet.

På vägen tillbaka till spårvagnen så tog jag bilden på en av stadens tiggare. Han låg där när jag kom och vem vet, han kanske ligger där än. Några enkronor i McDonaldsmuggen räcker inte långt. Han hade huvudet under rocken så vem vet det kanske var Janne Josefsson, den grävande journalisten som låg där för ett nytt undercover reportage om de svenska tiggarna. Jag vet inte om jag tycker synd om dem egentligen fast i grund och botten gör jag nog det.
pappa B

"Den som vill bli rik, får hänga själen på en spik"