torsdag 26 mars 2009

Det tysta folket...


Jag var nere i Sydafrika, i Johannesburg, Kapstaden. En levande stad fylld till bredden av kriminalitet och gränder dit ingen vit går in. Folket i centrum var vänliga. Tysta och vänliga. Man kanske inte skriker så högt här nere. -Vi är fria. apartheden är borta, sa de som jobbade med turisterna. Skitsnack, här pekar man fortfarande med hela handen och skriker åt niggern att köra fram bilen. I turist orterna är det tillrättalagt men hur ser det ut bakom turistfasaden?
Där bor det tysta folket. De som vill men inte törs prata. De som delar på en burk bönor med grannarna. Tjejen på bilden här ovan, hon arbetade i en fabrik där man vävde stora bilder, bilder på Nelson Mandela, inte hans hustru utan bilder på gubben. Hon arbetade i 12 timmar. Sen tog hon av sig den vackra klänningen och huvudbonaden som hon vek ihop och lade på en pall i lokalen. Klänningen hängde hon upp på en galge i ett rum bakom utställningshallen. Hon tog med sig en bastkasse, log och försvann ut i vimlet. Först skulle hon handla sedan skulle hon gå 8 kilometer hem. Den proceduren gjorde hon varje dag, varje vecka, månad och år. Hon var en av de tyska folket, en som kommit en bit utanför de korrugerade plåtarna som utgjorde gränsen för det fria Kapstaden och dem som aldrig kommer att bli fria.
Vi skall inte tro på vad de stora ledarna säger, de svammlar mer än pappa B.
pappa B

Bakom berget bor det också folk
Skicka en kommentar