onsdag 13 maj 2009

Gedänkstette Moritzplatz i Magdeburg

Den här mannens liv vill ingen uppleva. Han satt fängslad, först i 7 månader, sedan föll domen - 4 år på tukthus och en total bevakning av hans liv. Ända fram till 1987 då han ändå stod under övervakning av Gestapos spioner och angivare.. Västtyska staten köpte ut alla politiska fångar 1989 för 3,5 miljarder DM. Tänk efter en stund...detta är bara 20 år sedan.
Han följde med oss berättade om de hemska förhållanden som bedervs bakom murarna. En eller två i varje cell. Man måste ligga på rygg med händerna på täcket, utefter sidorna när man sov. Vände man sig så kom det omedelbart in en vakt och väckte en med batongen. Man fick inte tala med varandra och endast en och en fick ta sin promenad i rastgården som mätte 3 x 3 meter med hög cementmur och nätförsett tak. En vakt med k-pist uppe på bunkerkanten och ett vakttorn med full bevakning såg ner i gropen. Inga fångar fick träffas vare sig vid in eller utmarsch till bunkern. I den här mannens liv så jobbade han som fiskare och ute på havet talade han med olika människor om de förhållanden som fanns i landet. En dag hämtades han bara av uniformerade män och sattes bakom lås och bom. Man påstod att han spridit falsk propaganda mot staten och därför var en säkerhetsrisk för riket. Förhören kunde ske mitt i natten och fången väcktes upp och fick sitta i flera timmar under hård press. Mer än en gång användes batongerna för att få det svar man önskade.

Denna cell användes för fem personer samtidigt. En kanna med vatten och ett emaljerat tvättfat samt en hink at uträtta sina behov i, var de enda möbler som fanns. Ingen av cellerna hade dolda hörn och det fanns titthål både i dörren och på någon av väggarna. 100% bevakning dygnet runt med andra ord. Bakom varje cellfönster hade man murat fast cementglas så att fångarna inte kunde se någonting. Lite ljus var det enda som kom in under dagen. Fångarna fick inte sitta på sina sängar under dagen utan endast ligga i dem på natten. Alarmannordningen var enkel och 100% driftsäker. Två tunna kablar med stickkontakter lite här och var efter väggarna. Hände det något så slog bara vakterna till tråden och strömmen bröts och larmet gick. Detta var så effektivt att det även används i fängelser på Kuba idag. Tack och lov är den här tiden förbi. Men man skall nog aldrig glömma att det bara är 20 år sedan fägelserna tömdes på sina fångar. Naturligtvis så försvann många under tiden mellan 1945-1989, dels avled man eller så blev man så mentalt störd att man aldrig blev människa igen.
-På den tiden kunde man inte lita på en enda människa, inte ens sin egen bror, sa vår berättare och det kom en liten blank droppe i hans ögonvrå....
pappa B

"Döden ropar inte ut när den kommer"
Skicka en kommentar