onsdag 7 april 2010

Det hela började en kväll i augusti 1943...

Här ligger Porjusselet, platsen i mitt hjärta, en tidig höstkväll. Nästan spegelblankt slingrar sig Stora Luleälv upp mot fjällen. Det är här pappa B har sina rötter, det är här som mitt brokiga liv började.
Med mycket möda och stort besvär var det dags för pappa B att göra entré i livet. Svärmar av mygg utanför fönstret och en barnmorska, öngmö som var bister som den värste länsman, med stärkt krage och manchetter på skjortärmarna kämpade hon och mamma Elsa för allt det var värda med att få ut mig i dagsljuset. (det var givetvis midnattsol i Porjus, även om den var på nedtrappning i början av augusti) Fröken Pålsson tror jag att barnmorskan namnades. Nåväl jag damp ju ner på stålbordet (kanske med huvudet före?) efter en lång och mödosam kamp för min mamma som genast fick tas om hand av övrig personal. Jag sket väl i det, skrek så att fåglarna tystnade och tyckte förmodligen att livet var värt att leva. Den känslan har hängt med under hela mitt liv. Det är faktiskt värt att leva. Har du tänkt på det någon gång? Här kämpade min mamma, först tre minuter i en trång kökssoffa för att farsgubben skulle få producera mig, sedan släpade hon på mig i nio månader. Slit och släp på en växande mage och så flera timmar på plåtbänken med mig kämpandes emot, den dagen då jag skulle ut i världen. Allt detta bekymmer för min mamma då skall man fan i mig tycka attdet är värt att leva, eller hur?

Skolgången bestod av 7, just under den tiden, djävligaste åren i mitt liv. Segt och vansinnigt tråkigt med lärare som inte ens skulle fungera som vakter på köpcentrat i Angered. Pratade på tok för mycket och fick kämpa med namnet "pratkvarn" under dessa sju år då jag befann mig på skolans område. Var inte bra på någonting annat än teckna. Hade bollsinne som ett piano och valdes aldrig in i något lag. Detta sket jag också i, jag föredrog att flirta med tjejerna och försöka ta dem på tuttarna. Det var i mina ögon fan så mycket roligare än att kämpa med de andra grabbarna om chansen att få sparka på en sur, tung läderboll med hårda och vassa läderremmar som satte stora märken i pannan om man råkade få bollskrället i huvudet.
Jag pusades och kramades mycket. Det passade mig. Anlag som senare i livet skulle visa sig kosta mig mycket pengar i form av förälskerser på löpande band. Alla mina tjejer var vackra som små änglar och även de jag inte han förälska mig i tyckte jag också var små änglar. Här sitter Kalle Sundström och "Finn-Arne" Andersson vid Arnes köksbord uppe i Kopprabacken och löser världsproblem. De var mästare på detta med världsproblem och vi grabbar hade alltid öronen spetsade då man fick chansen att vara med och lyssna
Sen har det bara rullat på. Mode och resor det har varit och är fortfarande det jag jobbar mest med. Fick alltid vänta på journalisterna så jag började skriva själv. Tyckte att jag hade en massa ord i skallen och att flera av dem jag jobbade med ställde så otroligt dumma frågor. Efter den perioden blev jag "ensamvarg". Någonting jag aldrig ångrat. Däremot finns det en sak jag alltid ångrat. Att jag inte passade på att under min uppväxt hemma i byn, porträttera alla de original vi hade levandes där. Kalle-Kula, Skruvmunstycket, gubben Jaska, Kalle-Jokkmokk, Västerås-Lasse, farbror Swing, John Söderberg "Bajjen", Kalle Sundström, Finn-Arne, Kalle Strid, Kolar-Pelle, Pakko-Magnus, Axel Karry, lill-Brynolf, skomakarn, Bäckfiskarn och Pite-Isak bland annat. Original som aldrig kommer tillbaka.
En av groparna som bildades när man stängde dammluckorna. Här gick det ofta stor öring som vi grabbar försökte få med oss hem. Ibland lyckades det men ofta var det bara att visa snoppen till katten. Ser ni hur det skummar från Porjusfallet i bakgrunden? Kraftfullt och mäktigt som bara den. Än i dag kan jag höra bruset om jag blundar och tänker tillbaka på dagarna då man sprang där med metspöt i hand.
Om alla celler i mitt då unga huvud hade vikts åt dessa gubbar några dagar under månaden hade jag haft en obetalbar skatt idag. Visst några kanske jag har på negativ i mina gömmor och de kommer säkert fram vad det lider. Vi får välan se var detta slutar, rullar vidare genom livet under morgondagen.
pappa B
Skicka en kommentar