måndag 26 juli 2010

En bild och minnet vaknar till liv....

Det händer ofta när jag nu sitter och scannar in mina gamla dia och negativ. En bild dyker upp och jag blir tvungen att stanna till en stund och backa filmen. Var vad det som gjorde att jag just tagit den här. När var och hur? Ja oftast kommer jag ju ihåg var bilden togs årtalen är inte alltid så lätt att komma ihåg. Däremot vat jag ju alltid hur. Vi tar de här olika porträtten som exempel.
...Guiden, en sådan energisk guide har jag aldrig träffat på varken före eller efter besöket i Dougga, Tunisien. Han berättade i mer än två timmar om den gamla staden, visade var både böneplatser och horhuset låg. Förklarade att stadens styrande män har lönngångar in till glädjeflickorna. Detta höll han på med i 40 graders stekande sol. Flera av oss försökte stänga av gubben, men det gick inte. Undrade man det minsta så var han framme som en fiskmås och snappade upp det och började en ny berättelse. Efter en och en halv timme hade vi fattat att vi skulle hålla käften och sakta men säkert varvade gubben ner och vi kom därifrån utan att ha behövt vara otrevliga. Finns han kvar borta i Dougga så passa er, byt guide om det går.
.. Annelie en av mina små godingar framför kameran. En mycket tuff, vacker och go tjej. Tillhör Europaeliten i pistolskytte, duktig hundkappare en gång i tiden och fortfarande lika vacker. Vi träffades ofta på kapplöpningsbanorna runt om i riket och jag har massor av goa bilder på den här damen. Håll med om att det är ett litet djur!



.. Smålandsfarbrorn. Han levde tillsammans med sin några år yngre broder i en liten röd stuga inne i den djupa smålandsskogen. Han var älgjägare och under sina femtio år på älgpasset hade han aldrig skjutit någon älg. Men...just den här hösten fick han nedlägga en spetstjur. Stolt som en tupp gjorde han iordning kronan om man nu kan kalla två¨spretande hort för krona. Den satte han upp på kammarväggen med genomgående bult med två stora muttrar på utsidan. På kvällen var hans jakkompisar framme och skruvade loss muttrarna och snurrade hornet ett helt varv så spetsarna pekade neråt.
Att inte gubben fick hjärtslag när han vaknade på morgonen och fick se sin fina egenhändigt nedlagda trofé hänga med hornspetsarna neråt. Det var tur. -I ska veta, hade jag sett de djävlarna så hade jag sköti dem, sa han när jag hälsade på för att göra ett reportage till Jaktjournalen. Detta var en höstdag 1979.
Jag skall försöka lägga ion några minnesbiler här lite då och då. Ni kanske tycker att det är lite kul i alla fall, eller?
Promenera nu bort till den väntande sängen, ja ni ligger väl redan och sover i godan ro kan jag tänka.
Natti på er
pappa B
Skicka en kommentar