onsdag 15 september 2010

Pappa! Nu är jag så less på politik att jag spyr snart

Ebba var i upplösningstillstånd då hon skulle göra en summering av det man talat om i skolan i går och idag. Em sammanställning om demokrati och jämställdhet- -Nu spyr jag snart på allt det här med demokrati, val och ledare hit och ledare dit. När tar det här eländet slut?
Elis han är intresserad ända ut i fingerspetsarna och hänger med i debatterna och läser alla artiklar i dagspressen (GP och Expressen, som papperstidning samt Aftonbladet i mobilen). Jag har förklarat att efter söndagen är det total politisk tystnad som råder över hela landet. Då gäller det att smussla undan allt man lovat sina väljare men aldrig kommer att uppfylla.
En snubbe som jag personligen tror skiter i hela den här valhysterin är den här lille charmören. Här förevigad på sin första Eriksgata som kung då han reste genom det dåvarande Elfsborgs län med stort följe i bakhasorna. Visst var han väl en söt liten gosse på den tiden? Det var jag med, och idag kan jag inte förstå så där ända in ifrån hjärtat varför vi har kungen och kungahuset kvar? PR, skriker monarkisterna, vadå PR säger jag. Låt brudarna ta över och släpp lös prinsen så han får röja lite bland vanligt folk, låt vår drottning plugga lite på SFI så man förstår vad hon säger och köp en blå/gul rullstol till Calle själv. Sen kan han sitta och gunga i allsköns ro uppe på Halle- Hunneberg och titta på älgarna. Min kvinna blir skitförbannad när jag säger så här, men vadå?
Det här Sam, ja han sa att han hette så fast jag tror att det var Mohammed-Mohammed men spelar roll? Han stod utanför flygplatsen i Istanbul när jag klev ut i värmen för något år sedan. Han hade en grön Nissan med taxameter. När vi höll på att köra in i röven på en traktor med ett släp så sa jag utan att tänka på svenska -Aj fan, det var på håret det där du grabben! Hans svar kom direkt, på perfekt stockholmska, -Bromsarna funkar...grabben och så skrattade han. Från att ha kört taxi, först i Västerås sedan i Stockholm så hade han och familjen flyttat hem till Istanbul igen. Han berättade att han var livrädd vissa nätter i Stockholm. -Det är så mycket våld och elände i Sverige och som taxichaufför är man väldigt utsatt. Jag fick hans telefonnummer och ringde när jag behövde skjuts. Vi käkade några måltider tillsammans, han visste ju vart matoaserna fanns i miljonstaden. På min fråga om han längtade tillbaka till Sverige kom hans svar direkt. -Aldrig i livet, min ena dotter är gift och bor fortfarande kvar, men jag hoppas att hon snart kommer hit med sin familj. Sverige, nej kanske som turist någon gång. Han hade aldrig varit flykting utan tyckte att det såg fint ut i Sverige och åkte dit med sin fru och dottern. -Det var bra i Sverige när vi kom dit och det fanns hur många jobb som helst. Fast det var inte så många som jobbade. Flera av hans bekanta levde på bidrag och satt och spelade kort och fikade dagarna igenom. -Jag pluggade, lärde mig svenska, min fru gjorde likadant. Vi tjänade bra med pengar, hade en liten lägenhet och när vi kände suget hem till Turkiet igen så valde vi att flytta.
Det är sådana invandrare vi behöver, men de flyttar hem igen. Kvar blir kortspelande arbetsskygga individer, som allierar sig med varandra en bra bit utanför vår svenska gemenskap. Tråkigt, men sant.
Skicka en kommentar