
Evert, redaktionssekreterare på den tiden, en gammal ryggkliare som satt på övertid och gjorde minst på redaktionen höll på att svimma när han kom in och såg Calle. Han smög fram till mig med uppspärrade ögon och viskade; -O´Johan, vem fan är den där personen? -Det här Evert är vår sommarvikarie, som du anställt, får jag presentera Calle Ballonka! Med blicken sänkt mot golvet och med darrande hand hälsade Evert Calle välkommen till ELA och sen försvann han.
Under den period, som Calle och jag jobbade tillsammans så skrev han högst två reportage, korta saker, lätta att läsa. Han ville ta sina bilder själv därför kom det aldrig med några i hans reportage.
Calle var snål, han skrek när han åt och grät när han sket men i den stora kroppen klappade ett snällt hjärta. Han hade alltid bott hemma hos sin mamma och jag antar att en stor bit försvann när mamman gick bort. Hans autografsamling tillhörde nog en av Europas förnämsta, kanske ännu bättre.
Vi träffades ibland ute på stan här i Göteborg och han återkom alltid till den sommar då han vikkade på ELA, Imponerad av en kräftskiva där han faktiskt var med och betalade lite på kräftorna, blev djupt förälskad i en ung vacker flicka som pratade med honom hela festen och sedan följde med mig hem, -Din bastard, sa han du stal min tjej. Våra korta möten på stan där jag alltid fick bjuda på öl slutade alltid med den meningen.
Jag undrar vad som hände med autografsamlingen när Calle gick av daga?
pappa B
1 kommentar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Demis_Roussos
Skicka en kommentar