Grevar och baroner lite härs och tvärs

Jag brukar ju ibland hänvisa till mina bekanta, greven i Aimotjokk och den blåblodige greven i Hälsingland, Vilgot von Axelklaff. Dessa två mycket ärovördiga men dock sällsynta herrar lever sina liv helt utanför gängse regler och förordningar. Däremot strikt inom lagens gränser. Den mycket självgode men ändock rätt vänliga von Axelklaff driver sitt gods med kraftfull hand i gott samråd med sin grevinna som han har 100% kontroll över och helst ej heller vill tala så mycket om.

Här har jag fångat honom då vi åkte en tur med världens längsta linbana. En resa som han inte uppfattade som speciellt trevlig då man svävande högt över de norrländska myrarna gungandes fram i en liten plåtkur. Väl på fast mark igen stramade von Axelklaff upp sig igen och ansåg att detta var minsan inte så mycket att orda om. Han far och hans farfar samt farfars far hade upplevt betydligt mer farofyllda resor, liksom han själv vid andra tillfällen.
Greven i Aimotjokk har jag däremot inte lyckats fånga på bild och under våra tidigare möten har jag förmodligen varit utan kamera. Men jag hoppas att inom sinom tid kunna få fast även denna skogarnas store erövrare på bild, Kanske sittandes i sin badtunna med sin grevinna, vem vet.

En annan, aningen mer eminent, men ej lika framträdande person är vår lille kung. Här endast en liten pojkspoling på Eriksgata uppe i Vänersborg. Där hade jag oturen att tvingas följa med under några dagar bland irrfärder runt Dalslands berg och dalar. Försedd med bevis att jag ej behövde bry mig om gällande hastighetsbestämmelser så blev det rallykörning för att hinna med att bevaka varje stopp och hinna före limousinerna till nästa anhalt.

En stilig ung man då det begav sig med slips och krulligt hår vid de numera grånade tinningarna. Så kan det som sagt bli.
Under mina år som fotograf, drygt 50 år noga räknat så har det poppat upp en och annan kändis framför min kamera. Nu är jag inte så begistrad över dessa personer utan sätter större vikt vid vanliga, helt normala människor som jag tycker har betydligt fler sidor i sina livs böcker. Till exempel Emil i Skogstorp, en speleman av rang men en usel älgjägare. "Lys-Otto" en jägare av rang men en usel speleman. Två goa gubbar, vänner sedan barnsben och luriga till tusen. Jodå, jag har bilder på dem bägge två, kommer en annan dag. Jag har spelat en trudelutt med Emil och jagat älg med "Lys-Otto" det kan ni hoppa upp och sätta er på...Numera lullar dessa två gentlemen omkring en trappa upp och har det nog ganska fint bland alla vingförsedda damer i vita särkar.

Det kom ett fint erbjudande på mailen idag. En massör(ska) erbjöd mig 30 minuters massage för 200 kronor. Jag försökte spåra damen i fråga men har inte lyckats ännu. Är det seriöst och den typ av massage jag skulle känna för så är det ju helt perfekt. Är det massage av annat slag är det för dyrt för här hemma är den helt gratis. Fortsätter undersöka erbjudandet så får vi se åt vilket håll det lutar. Bilden är tagen vid Värmlands monter på en TUR-mässa här i Göteborg. Vilka som är på bilden vet jag inte men mannen ser ut att gå in för sin uppgift. Jag skulle nog tagit av mig skjortan jag. Blir djävligt kladdigt med all massageolja ovanpå kläderna?
pappa B

Mina två grevar täcker in hela riket!

Av någon konstig anledning så har jag i min breda och omfattande bekantskapskrets lyckats infånga två stycken blåblodiga grevar. Ursprunget, Vilgot von Axelklaff och Aimogreven. Som kuriosa hör att dessa två grevar är lika ålderstigna, dock betydligt yngre än mig. Något släkskap dem emellan finns inte om man inte sträcker ut halsen ända ner emot 1560-talet då man hittar ett par av deras anfäder i jaktkrönikor från det franska hovet.

Greve Axelklaff har däremot mycket kraftiga anor från barockens tidevarv därest hans ena moster spelade fuga i en av den tidens förnämsta salongsorkestrar. På cymbal utmärker sig även den Axelklaffiska släkten genom en tvärsvåger från Jemen, sedemera återbördad till det franska hovet via en väderbalong. Vi landningen skadade han dock sitt vänstra ben så illa att han tvingades amputera detsamma. En omskolning från gående trummslagare var nödvändig då hans träben slog i mellantakt och hela orkestern haltade. Släkten Axelklaff har alltid haft oturen att hamna i mycket svåra situationer då det gäller markfördelningen och ett tag var släkten så illa ute att man endast ägde 12 kvm nära en ostfabrik i Holland. Den dåvarande kungen såg dock detta efter en resa där anfadern Johannes Edward von Axelklaff stod vid dikeskanten och sålde franska kort.(lättklädda damer). Historien förtäljer att det var Axelklaffs fru och köksjungfru som posserade på de svartvita bilderna. Efter detta så tilldelades släkten Axelklaff stora ägor och ett kraftfullt djurbestånd. De två "fanska damerna" följde med kungen. Fotografi har sedan dess gått i arv och den nu kvarlevande Vilgot von Axelklaff är faktiskt en rätt så aktiv, och likson sin far och sin farfars far mycket duktig fotograf...

Då det gäller Aimogreven så härstammar den grenen från ättlingar i norra England med visst släktskap i forna Sovjetunionen. Deras skicklighet med dynamit och andra farliga ämnen har gett dem en särställning i adelns historia, liksom kunskapen att föra fram olika sorters fordon genom oändlig terräng. Anor som lever vidare än i dag. Flertalet av de gamla slotten i Österrike har "sopats bort" från världskartan av Aimosläkten. Redan under början av 1600 talet exprementerade Carl Gustav af Aimot med stora laddningar av krut och socker. Detta resulterade i att det dåvarande slottets en flygel sprängdes bort och en kammarjungfru just påsatt av en stallknekt strök med. Man kan även spåra en del olycksaliga tjyvjägare i släkten långt tillbaka, i slutet av 1600-talet där en av godeset unga söner faktiskt miste sitt huvud efter att först ha förfört biskopens dotter, gjort hans kära och omhuldade hustru med barn och sedan skjutit biskopens alla burfåglar.

Ni kan ju förstå att det är inte alltid så lätt för en liten herre som mig att umgås med dessa blåblodiga herrar, men jag känner stolthet i mitt hjärta då de ibland lämnar små spår efter sig både på den här bloggen, men även i form av telefonsamtal där de påpekar hur bedrövligt jag har det i allm'änhet och hur bra de har det i synnerhet. Godnatt mina små blåblodingar och ni andra trevliga läsare, nu knyter pappa B sig