torsdag 18 november 2010

Mina två grevar täcker in hela riket!

Av någon konstig anledning så har jag i min breda och omfattande bekantskapskrets lyckats infånga två stycken blåblodiga grevar. Ursprunget, Vilgot von Axelklaff och Aimogreven. Som kuriosa hör att dessa två grevar är lika ålderstigna, dock betydligt yngre än mig. Något släkskap dem emellan finns inte om man inte sträcker ut halsen ända ner emot 1560-talet då man hittar ett par av deras anfäder i jaktkrönikor från det franska hovet.

Greve Axelklaff har däremot mycket kraftiga anor från barockens tidevarv därest hans ena moster spelade fuga i en av den tidens förnämsta salongsorkestrar. På cymbal utmärker sig även den Axelklaffiska släkten genom en tvärsvåger från Jemen, sedemera återbördad till det franska hovet via en väderbalong. Vi landningen skadade han dock sitt vänstra ben så illa att han tvingades amputera detsamma. En omskolning från gående trummslagare var nödvändig då hans träben slog i mellantakt och hela orkestern haltade. Släkten Axelklaff har alltid haft oturen att hamna i mycket svåra situationer då det gäller markfördelningen och ett tag var släkten så illa ute att man endast ägde 12 kvm nära en ostfabrik i Holland. Den dåvarande kungen såg dock detta efter en resa där anfadern Johannes Edward von Axelklaff stod vid dikeskanten och sålde franska kort.(lättklädda damer). Historien förtäljer att det var Axelklaffs fru och köksjungfru som posserade på de svartvita bilderna. Efter detta så tilldelades släkten Axelklaff stora ägor och ett kraftfullt djurbestånd. De två "fanska damerna" följde med kungen. Fotografi har sedan dess gått i arv och den nu kvarlevande Vilgot von Axelklaff är faktiskt en rätt så aktiv, och likson sin far och sin farfars far mycket duktig fotograf...

Då det gäller Aimogreven så härstammar den grenen från ättlingar i norra England med visst släktskap i forna Sovjetunionen. Deras skicklighet med dynamit och andra farliga ämnen har gett dem en särställning i adelns historia, liksom kunskapen att föra fram olika sorters fordon genom oändlig terräng. Anor som lever vidare än i dag. Flertalet av de gamla slotten i Österrike har "sopats bort" från världskartan av Aimosläkten. Redan under början av 1600 talet exprementerade Carl Gustav af Aimot med stora laddningar av krut och socker. Detta resulterade i att det dåvarande slottets en flygel sprängdes bort och en kammarjungfru just påsatt av en stallknekt strök med. Man kan även spåra en del olycksaliga tjyvjägare i släkten långt tillbaka, i slutet av 1600-talet där en av godeset unga söner faktiskt miste sitt huvud efter att först ha förfört biskopens dotter, gjort hans kära och omhuldade hustru med barn och sedan skjutit biskopens alla burfåglar.

Ni kan ju förstå att det är inte alltid så lätt för en liten herre som mig att umgås med dessa blåblodiga herrar, men jag känner stolthet i mitt hjärta då de ibland lämnar små spår efter sig både på den här bloggen, men även i form av telefonsamtal där de påpekar hur bedrövligt jag har det i allm'änhet och hur bra de har det i synnerhet. Godnatt mina små blåblodingar och ni andra trevliga läsare, nu knyter pappa B sig
Skicka en kommentar