Detta har en god vän skrivit på sin Facebooksida. Givetvis kopierade jag den och lägger in den här, läs och begrunda:
Ligger lågt med intaget nu för tiden. Äter fler gånger per dag men i mindre mängd. Detta plus tuff träning börjar ge resultat. Måste skärpa till mig på Matdagboken, får inte elda på så in i bänken för flera av de överviktiga damerna tar illa vid sig. (förståeligt då de går på pulver och andra bantningspreparat). De tycker så förbannat synd om sig själva, men de har ju stoppat i sig den mesta maten själva. Skall inte vara så på i framtiden utan bara hänga med och lyssna, lite paparazzistuk. Det finns några riktiga friskusar där som man kan jiddra med men de är inte många och de som inte tål lite tuffare tag de är i majoritet.
Grattis Maria och Martin Dalblad, ja pappa och mamma Dalblad får också vara med på ett hörn. Företaget uppe i Stenkullen har vigt sina liv åt att producera olika koststillskott av absolut högsta kvalité. Deras produkter har fått sådan uppmärksamhet balnd olika sportutövae runt om i landet att nu har även armén fått upp ögonen för dem.
Man blir lite störd när man börjar träna och ser att någonting händer med gubben. Nu skall jag ta Dagisrundan innan jag stoppar i min min frukost. Har bara sett till att arvingarna kommit iväg till respektive skolor och kvinnan gett sig iväg till jobbet.
Hit kom jag inte längre. Jag tog med mig min lilla kompaktare och traskade iväg efter frukost. Vädret var strålande, hlstlöven blänkte som guld i solen och jag laddade för den långa sjörundan från Mölnesjun rut i skogen och över till Surtesjön (vår abborrsjö). Då ringde mobilen i jackfickan. -Hej de är Vidar, mår dera braaa!!!? Den glada norska rösten förkunnade utan att säga något att det var ett jobb på G. -Jo tack det är fint, jag är ute i skogen och är precis vid Stensjöb, svarade jag. -Det är greit de, kan du vare nere vid hotellet på Eriksberg om en time? D ä en jente som skall flyga till Frankfurt och vi må ha hennes bilde innan avfärd, du grejer de va?
Här sitter den personlige tränaren på Sportlife, lilla Sophie och tar i så det smakar skit i munnen. Och vem är det som hejar på, jo pappa B i egen hög person, Det här kändes skönt att få ge igen lite, ta i nu tjejen...ha ha
De här två brajtngarna är Sara och Karin, två finingar som behandlar mig mycket väl. Goa och glada och serviceminded som bara den ser de till att även lönnfeta gubbar känner sig välkommen ner för rulltrappan.
Det var mycket folk, fina lopp och vädret höll sig på mattan. När Göteborgs Stora Pris reds ute på banan på Hisingen var stämningen på topp bland åskådarna. En av favoriterna, Eldfote med Jacob Johansen i sadeln var struken så det blev genast en öppen affär. Vem skull ta med sig 125.000 kronor i transporten hem?
...och fint blev det som bara den. Han har hittat sin favoritfrisör här i Angered och nu går det inte att gå någon annan stans. Fint klippt i en trevig milö då blir det som junior vill. Frisören är ung och modemedveten och bara junior är nöjd så är jag det med. Mig klipper kvinnan med en sådan där maskin som man ansar häckar med fast mod. mindre. Fyra snabba drag över knoppen och pappa B är redo att gå ut i hetluften igen.
Här är jag på väg in i tunneln före bron.
Här nästan mitt på bron, fortfarade ganska pigg!
Framme vid IKEA, ser ni glädjen i mina ögon. Fötterna värker!
Här ser ni kvittot på köttbullarna. Hela 19 riksdaler, vattenflaskan fyllde jag på i restaurangen.
Bad en av gästerna ta en bild med min iPhone när jag sitter och äter. Så här er det ut och nu bär det iväg hemåt igen. Tufft med skönt nu när jag sitter hemma igen 1.523 kcal brände jag på cupen. Mer än hälftn av vad mitt dagsbehov är för tillfället. Det här blir fina siffror i Matdagboken lita på det. Du käkar jag lite kyckling och tar mig en liten rackabajsare senare i kväll som mellanmål. Ha det så kul. Vågen darrar av förskräckelse inför måndagens vägning!
Kolla här! De här två tjejerna kör hårt som bara den nere på Sportlife. De har siktet inställt på att chocka jultomten. De kör så svetten lackar och hela tiden med ett leende på läppen. Sådna här små damer gillar jag, full fart framåt, glimten i ögonvrån och lätt till skratt. Här haltar inga sega höns inte. Jag säger bara det, stackars jultomten...
Själv tar jag det med ro. Känslan att gå ner för den stillastående rulltrappan var fantastisk idag. Att jag skulle få sån apstinens för en dags uppehåll det kanske är farligt för gamla gubbar. Men ett bra pass mest för överkroppen, underkroppen jobbar inte så mycket längre så den kan jag spara tills lite senare i år. Nu är det wirrekaggen i första hand som skall tömmas. Vågen visar positiva siffror men i kväll skall måttbandet fram och där kommer sanningen i dagen. Har kaggen krympt eller är det bara resten som förminskas? Vi får väl se, hoppas att ni håller tummarna på någon cm minus.
Kolla bara det här var grejer det vill jag lova. Det är så här att när man kommit med i gymsvängen så stöter man ju ibland på det sk. Jet-Set folket, de som har både muskler och senaste nytt på sig, Tajta välpumpade pojkar och smidigt utformade flickor. De tuggar ofta i sig en Bars en liten chokladkaketyp med massor av fröer, nötter och gryn. De innehåller även en del frukter av olika slag. 
Ett snabbt skott med mobilen och nu är det dags att skura och börja plocka in igen. Vad härligt att få flytta ut det provisoriska köket från vardagsrummet. Jag hoppas att kvinnan blir nöjd när hon kommer hem.
Jag han innan kvinnan kommer hem! De ser ut som ofärgade tillplattade sköldpaddsskal men skit samma. Det var premiär för Opsisbakning för pappa B och jag ju inte påstå att jag direkt misslyckades. Hittade inget bakpulver men det kan kvitta. Nu blir det spännande att se om de går att äta. Skall ju enligt LCHF-ivrarna vara det perfekta brödet. Det var ingen konst att snurra ihop det här men jag skall nog se till att putta i lite bakpulver om det blir något mer bak.
Ja här var håret fortfarande grått och skinnet i ansiktet hängde inte ner överallt. Gubben har changserat en aning sedan bilden togs under en filmproduktion nere i Rügen för ett par år sedan. Det enda som finns kvar är de vinröda Björn Borg skorna, de funkar fortfarande rätt skapligt.
I kväll blev utsikten från storarumsfönstret rödblått. Ganska fint faktiskt, även om det var en fönsterruta emellan.
Söndagar verkar var en stillsam dag nere på Sportlife. Idag var den mest gubbar i min storlek och åldersklass som kämpade. Men det fanns några riktigt vältränade killar där också, Trevliga, och jag fick kontakt med trevlig vältrimmad man, som gav mig väldigt goda råd om konst och vikten av att veta vad man fyller på tanken med. Tack skall du ha, jag fick inte reda på vad du heter men jag uppskattar verkligen vårt snack. Jag hoppas att vi syns fler gånger och då kanske jag har krymp lite sen idag.
Skåningen är stolt och dryg, precis som spretfågeln till höger. Men de är glada och har ett stort hjärta. Har du förmågan att komma innanför storvästen på dem så får du en fin kamrat och god vän. De tycker dessutom väldigt mycket om god mat och dryck. Gärna i stora lass. För mig som kommer från motsatta delen av landet från början, var detta ett fenomen första gången jag placerade min 43:or på skånsk mark. Detta hände i Simrishamn och jag skulle göra ett reportage om en stor hundman - Börje Möllerström - gammal tullare, stor som ett hus och med en mäktig stämma som rullade över hela Österlen när han vrålade till. Under de första fem minuterna av vårt möte, förstod jag inte vad han sa så frågade jag försiktigt -Do you speek english. Gubben sprättade upp, hans mullrande skratt fick en flock kajor att lyfta och så tittade han ner på mig och sa; -Pågadjävul förstår du inte skånska. Sen pratade han skånsk svenska och vi blev väldigt goda vänner ända fram till dagen då han gick till de sälla jaktmarkerna.
Det skånska landskapet är väldigt vackert och de som påstår att det är helt platt, de har aldrig varit i Skåne. Här finns både kullar och dalar, rejäla bokskogar och gula rapsfält så långt ögat kan se. En fin landskapskombination som jag personligen tycker mycket om. Under årens lopp har min skara av vänner utökas med några fler skånska pigor och pågar, personer med glimten i ögat och vassa tungor. Här får man inte ge dem någon puck för då gör de rackarna mål direkt. Sen var det detta med Malmö. Rikets tredje stad med en enda sevärdhet. Ett skruvat hus. Redan när man krånglat sig in till centrum så känner man den internationella prägel som både Stockholm och Göteborg saknar. Om detta ligger i luften eller om det är typen av byggnader, folkets sätt att vara, närheten till Danmark eller vad det nu är som skapar denna atmosfär, det låter jag vara osagt. Utbudet av mat och boende är stort men det är inte alltid det lättaste att hitta. Restauranger Malmö de kan hjälpa dig att hitta de som serverar det du är sugen på. Men om du nu är smart och klickar på länken så får du en ovärderlig hjälp med detta. Skåningarna vill bli danskar, alla som jag känner och deras bekantas bekanta likaså. Men jag vet inte om danskarna vill ha skåningarna, de anser nog att de är lite för mycket försvenskade sedan sist. Om nu Skåne skulle bli danskt och Östersund och uppåt skulle bli norskt då blev resten av Sverige lika litet som Monaco? 
Hade tänkt köpa en liten bit havskatt idag men tyvärr så var den slut. Nåväl jag får tina upp några abbprrar istället till söndagsmiddag, det funkar det med. Surteabborren går inte av för hackor den heller.
Singleton 12 årig single wirre från Skottland sitter som en smäck i höstblåsten efter en ganska stillsam fredagskväll. Först lite räkor med familjen i skinnsoffan och sedan lite pyssel framför datorn medan resten slummrar i soffhörnen. "Skogarnas Konung" är vaken, han skall spela in en film med sina kompisar på datorn i natt så han har släkt ner och hängt upp skylten på sin dörr -STÖR EJ- och det måste man ju respektera. Själv känner jag mig i fin form och är lagom uppladdad för festen på Valand i morgon. Skall bli roligt att träffa mer folk från Sportlife, med andra ord, träningskompisar från annat håll i stan.
Visst är det vackert. Höstvyn över Porjus selet fotograferat från utsiktsplatsen uppe på Porjusberget. Det här kan mina kamrater som bor och lever där hemma titta på varje kväll om de skulle vilja. Jag däremot plockar fram den här bilden då och då, jag har publicerat den här på blogen förra året och jag kommer säkert att publicera den här fler gånger. Rakt under trädtopparna ligger den lilla pionjärbyn. Här bor fortfarande Krobbe,lill-Kjelle Viklund och hans bror Kent, Mia Bellenbro, damen det svänger om har sin jordkällare här och dit in smiter Åke när käringen blir för djävlig, lill Mickel kämpar på och flera "smågrabbar" har vuxit upp och ser till att byn blommar. Flera av mina gamla kamrater lever fortfarande kvar här och har inga tankar på att flytta söderut. Ibland när jag längtar "hem" så brukar jag sätta mig och titta på lite gamla bilder från byn. det känns fint att veta att det fortfarande finns de som vill hålla byn vid liv. De smågrabbar och småtjejer som tultade omkring när jag lämnade Porjus de är idag vuxna med både barn och barnbarn, några har stannat kvar men väldigt många, inte minst 40-talisterna flyttade tidigt.
Det första jag sa när jag klev in på pizza Mums idag på morgonen och skakade hand med David Smith. -Hej du ser ut som en av mina barndoms idoler, en riktigt indian. David skrattade glatt och sa att han var en stor hövding. En glad kille med glimten i ögat en fullfjädrad (nu blev det roligt) yrkesman som från att ha varit lite av en värsting i unga år nu representerat Sverige i Pizza-VM i Italien. 
... en liten del av vårt fina gym i Angered. Förutom att det är trevliga gubbar och gummor, pojkar och flickor på golvet så är även personalen supertrevliga, fast hårda med pappa B. Idag körde jag en timme med bara rygg,axlar och mage. Ja de muskellösa armarna fick sig en liten omgång också men jag får vara försiktig så jag inte får träningsvärk i tentaklarna för då orkar jag ju inte dra på mig byxorna på morgonen, och höja wirreglaset på kvällen.
Ser ni vilken fin väg jag har hem till lyan. Nu är hösten här och alla träd börjar skaka av sig sina löv. Idag friskade vinden på rätt skapligt dessutom och då brukar lövfällningen gå mycket fort. Skall jaga ut på en tur i skogen innan helgen kommer.
Det är tusan vad träningen tar snabbt. Fem dagar och nu jäklar kan man börja se antydan till muskler på gubben.
Tror ni att den här bilden är äkta eller en "fuskbild"? Ja, kolla nu noga. Söta Alexandra är förvisson 100% äkta men sen då? Ja det här kan ni ju fundera på fram till Jul, då kanske jag avslöjar sanningen.
När man sitter så här i efterhand och tänker tillbaka så blir man ju både förtvivlad och förbannad. Jag blir det i alla fall. Att sända ner en trupp elitidrottsmän/kvinnor till ett VM långt borta i Korea kostar naturligtvis skjortan. Dessutom har samtliga i truppen träninsgbidrag för att kunna träna utan att arbeta. Ledare och allt omkring det hela kostar också en massa pengar. Av dess deltagare bör ju vi vanliga lönnfeta döingar kunna förvänta oss ett eller annat resultat, eller hur. I tidningar och TV horsas dessa upp och medaljerna bara ramlar in över oss i TV-sofforna. Javisst är det så, men inte tusan är det våra blågula pojkar och flickor som skördar dessa, nej minsan nästan ingen kom ens till semifinal utan fick lämna arenan långt innan dess. Ta stavhopparen Ali Jang till exempel, han borde inte ens ha fått en biljett i handen, likaså höjdhopperskorna. Resultaten oavsett var de slutar blir till guld här hemma oavsett prestationerna. Vi är så förbannat bra, bara vi deltager. Fru Andersson, solbränd och fin, stark och seg som ett kontaktlim, hon kutade runt på maratonbanan och log. Hon presterade, och när hon kom hem till Sverige igen så vann hon maran uppe i Stockholm! Hon var värd all den uppbackning som hon fick och får. Hon skall ha det även i fortsättningen.
Nu skall hela köket rivas och ett nytt skall komma på plats. Två vilda snickare lägger beslag på inredningen, sedan kommer målaren och kakelexperten. Jag sitter bara med öppen mun och imponeras av deras fantastiska skicklighet. Själv kan jag knappast slå i en spik och såga av en bräda.
Från början är detta en färgbild, tagen nere på galoppbanan vid vår senaste tävling. Grabben i hatt tycker jag är väldigt elegant med sin lila rosett, stop och ett väldigt aristokratiskt utseende. Jag har lekt lite i Photoshop och nu vill jag höra vad ni tycker.
Här kommer version två. Lite färg kanske inte skadar trots allt då det mesta ändå är bortskalat. Tycker att den här bilden skulle platsa på något skivomslag, eller ett bokomslag, vad säger du?
Bild tre är ett mellanting som jag tycker är svårbedömd. En ganska rolig variant men vad ger den betraktaren för intryck. Får jag nu höra era omdömen, ni som är inne här och smyger. Då blir jag glad.
Andelsägarträff nere hos Pia i Åsa kommer säkert att bli någonting i hästväg! Nu fick jag allt till det, eller hur?
Det här är dagens spel! Just nu lirar jag mot en ung, smart kvinna någonstans i landet (tror jag) Hon kör hårt med gubben och jag hoppas att jag kan vinna matchen. Att spela Alfapet (Wordfeud) på mobilen är den senaste flugan och det stavas och knåpas överallt i samhället.På bussar, i väntrum, hemma och givetvis på jobbet (när chefen inte ser) i reklampausen på TV, ja överallt där det finns några minuter över. Hoppas bara att den här trenden slår igenom hos den yngre generationen som då övar upp sina ordförråd och rättstavning på ett roligt sätt.
