...missade strömstaren igen!

..Jag såg när han flög in i stenmuren. Väntade tills jag började frysa om fötterna (fel skor för skogspromenad på morgonen) Nu vet jag var han bor. Skall försöka lura honom en vacker dag mellan jul och nyår. Strömstaren är en liten mystisk fåger. När han dyker ner under vattenytan så tror man att han drunknar för det tar en evinnerlig tid innan han dyker upp. Det gör han inte, han går på botten och letar mat. Jo, de är sant. ..även en vanlig gråsten har sin skönhet. Rätt ljus, rätt inställning på öga och hjärna och plötsligt ligger den där och är hur vacker som helst. Är inte det konstigt? Jag är lite av en stenfreak, samlar stenar överallt och när vi kommer hem från våra semestrar, eller mina resor, så har jag alltid en påse eller fler, med olika stenar. Har skaffat mig en stenslip, en trumlare, men den står tyst och stilla i ett hörn. Stenarna ligger kvar i sina påsar med uppgift och var, när och hur de hittades. Men sen då....? Träd är också vackra, både nya och gamla i rätt miljö, ljus och stämning. Titta bara på den här spretiga övergivna stackaren som blivit kvar när arbetslaget gått hem. Alla andra stubbar och grenar var bortfraktade men inte den här. Nu står den där, nedhuggen och död och ropar efter hjälp...Om några år orkar den inte hålla sig upprätt utan faller ned och blir övervuxen med mossa. Tänk om ett träd kunde berätta om allt det sett och hört under årens gång?
Stubbar blir till en åtta och här kommer det förmodligen att bli bostäder åt en massa småkryp samtidigt som det blir ett bra matförråd åt småfåglarna. Men håll med om att det är en ganska vacker bild i sin enkelhet? ...det är ingen is, bara ett tunnt, tunnt täcke av snö som ligger kvar på vattenytan. Den är blank som en spegel och den frusna skogen visar sig i den. Tyst, och bara ett svagt porlande från bäcken som rinner ner från Stentjärn. Det går att sitta väldigt länge här och bara fundera över saker och ting. Varför gör man inte det oftare? Tiden, det är tiden som vi säger att vi inte har. Då ljuger vi både för oss själva och alla runt omkring oss. Det är prioritering, ingenting annat...
..vi söker hela tiden nya vägar, nya upplevelser. Vi har inte tid att titta, njuta och ta vara på det vi redan har. Naturen upplever vi numera via ett TV-spel i en 50" HD-TV med ett hemmabiosystem. Under tiden som vi blir mer och mer grådaskig i våra ansikten och fetare och fetare efter all chips och öl som vi pumpar i oss. -Vi skall snart göra ett ryck och börja träna..hur många gånger har man inte sagt den frasen, då man med panik i ögonen tittat sig i spegeln?
..räddningen finns närmare än vi tror. Vi kan få ett skådespel som aldrig går att uppleva i någon TV-soffa om vi bara orkade lyfta röven från bekvämligheten och ta oss för att gå ut i skogen, en promenad vid havet eller bara runt det egna kvarteret och titta på grannarns nya gardiner. Räddningen är inte långt borta, den hänger mitt framför näsan på oss men vi grejar inte att ta tag i den...
..vi sitter och trycker i våra små fågelholkar och tittar bara ut då det ringer på dörrklockan, smäller i locket på brevlådan eller bjuds på party i grannhuset. Jag kommer själv ihåg hur less jag var på att blicka ut över Porjusselet och se bitar av Kebnekaise från köksfönstret. Jag såg när samerna kom med sina renar över isen på sjön under vintrarna, jag såg när de flyttade upp dem på fjället innan isarna brast. Jag var så less på de bilderna att jag höll på att krypa ur skinnet. Då var jag 16 år. Dagen bestod i att rödmåla väggar och staket åt Vattenfall. Att cykla eller promenera mellan stationen och Mossbergs café, det var fritids sysselsättningen. Det var framtiden för en pojke som hela tiden önskade att han vore en fågel som bara kunde sväva iväg, högt över byn, göra en sväng över det nedlagda smältverket ner mot järnvägsstationen och sedan ta en runda uppe vid hoppbacken på Porjusberget och ner och förbi Jakobssons Livs och vidare ner mot dammen. Svepa in över de fisförnäma Vattenfallsvillorna där hövdingarna ha sitt tillhåll. Släppa en skit på deras vita lakan som hängde på tork och glidflyga sista turen ner över kyrkogården i Lillselet och sedan försvinna söderut för tid och evighet....
Idag är jag jätteglad när jag kommer hem. Tänk att jag har varit less på allt det vackra som möter mig där. Hade inte byn legat så förbaskat långt borta hade jag nog flyttat hem igen. Startat en campingplats med massor av turistattraktioner, fiskesafari med ett avancerat bäckmete.... ...att se sig själv i spegeln varje morgon ger mig kicken att jag fortfarande lever. Det är därför jag är Sveriges gladaste man, Även om bilden som visas blir förskräckligare och förskräckligare för varje år, så finns den där. Så tänker nog tallen som speglar sig i den lilla tjärnen uppe i Rannebergen också. Just nu är den nog Sveriges gladaste tall...
pappa B