måndag 19 april 2010

Vilda jakthundar i Tabarka...

Just det. En gång i tiden ägde och drev jag en hundtidning som gick ganska hårt åt hundorganisationerna här i landet. Detta gjorde att de flesta hundägare som alltid gnäller och beklagar sig satte frukosten i vrångstrupen och förutom att de inte vågade stötta mig så tystnade gnället ganska omedelbart. Detta var i och för sig bra för det städades upp lite här och var och nu rullar hundlivet både hos de stora elefanterna och den lilla hunduppfödaren ganska bra som det synes. Eller så vågar det inte gnällas något mer. Nåväl, jag började en serie om jakthundar i olika delar av världen och startade i Tunisien.
Fick via Tunisiska Staten reda på en man uppe i norra Tunisien, i Tabarka som hade mycket duktiga hundar och själv var en mycket skicklig jägare. Väl framme i Tabarka masade vi oss dit i jeep, skumpandes fram på ganska taskiga vägar med ett gäng journlister som absolut inte var det minsta intresserade av jakt och hundar och absolut inte fattade varför jag, en glad skit plötsligt skulle ut i den vildaste terrängen för att plåta några jakthundar och intervjuva en tunisisk jägare?

När vi stannade och den första hunden kom rusande med raggen rest och svansen i vädret så blev det knäpp tyst i jeepen. - För helvete man, du skall väl inte gå ut här, skrek en av journalisterna och spände ögonen i mig. Jag klev ut och min tolk även reseledare tvekade innan han slängde ut sin ben utanför jeepdörren. Jag nonchalerade den morrande hunden och såg mig omkring på en plats som mer liknade en soptipp än en plats där människor skulle bo. Då kom det fem hundar till och jag stod plötsligt omringad av sex gulbruna bastarder med svansarna i vädret, visandes hela sitt något nerslitna garnityr och lät som små traktorer. Då backade tolken in i jeepen igen. Fram bakom allt bråte kom då en lång mager man iklädd fotsida nattskjorta och duk på huvudet. Han viftade lite med handen och samtliga hundar utom en släppte mig och började nosa runt jeepen. -Alekom, sa jag och sträckte fram handen. Mannen i nattskjortan svarade och ett brett leende som viasde en guldtand bröt upp i hans bruna och fårade ansikte. Sen skrek han till tolken. Aningen generad klev tolken ut och förkunnade för mig att mannen som givetvis hette Mohammed tyckte att jag var en modig man som gick ut bland hans hundar. De gillade mig, sa han annars hade de bitit mig alla sex, och så skrattade han så att guldtanden gnistrade i soleskenet. Han berättade om sina jakter efter både vildsvin och bergskatter. Om hur många hundar han hade tappat då någon stressad vildsvinsgalt sprättat upp magen på den. Han visste inte hur många bergskatter han hade skjutit inte hur många vildsvin heller men det var många. När frun kom ut bakom skrothögen, drivandes fem stora kor framför sig blev det fart på hundarna. Med ett vrål rusade de på kossorna och bet och högg vilt efter deras ben. Jag slog ut med händerna och frågade varför han inte kallade dem tillbaka då skrattade han och svarade att korna sparkade dem rejält och det var en tuff träning inför jakten på vildsvinen. Förklarade för tolken att detta var bra träning och gjorde hundarna hårdare och tuffare. Hur det gick för korna det sket han i. Hans fru sparkade och slog ännu värre än korna tyckte jag mig se.
Plötsligt vevades en ruta ner och en av mina kollegor stack ut huvudet och frågade om jag inte fått nog så vi kunde åka därifrån, de behövde tappa ur lite öl och vågade inte kliva ur på grund av hundarna.
Jag hade fått mina bilder och de uppgifter jag behövde till mitt reportage. Tackade för mig och fick ett rejält handslag och en klapp på axeln av jägaren och vi drog tillbaka ner till civilisationen i Tabarka. Där hamnade vi nere vid hamnen och kom precis lagom för att vara med på fiskeauktionen. Min gode vän och vapendragare John Christensen, Sveriges gladaste dansk, blev eld och lågor och han sprang runt bland både fisk och fiskare med kameran i högsta hugg.
Jag satte mig utanför, slapp stanken inne i fiskhallen och tog ett glas Tibarin, och ett glas starkt kaffe och njöt av det vackra vädret. Tolken klappade mig på axeln satte sig bredvid mig och sa med värdig stämma. -Jägaren kallade dig för en verklig hundkarl. Hundarna kände det, annars hade de bitit dig direkt. Han betalade min Tibarin och mitt kaffe och gick sedan därifrån.
pappa B
Skicka en kommentar