tisdag 24 augusti 2010

Dålig fart på gubben...

Har känt mig som en soppskål utan soppa den senaste tiden. Vet inte riktigt vad som är fatt. Blodtrycket är intakt, käkar lagomt med vitaminer, antioxidanter och Omega 3. Håller igång så gott det går utan att förlora i vikt (vilket är synd, för det behövs) Kärleksfull vistelse med barn och blomma borde ha en positiv inverkan på gubbens psykiska hälsa. Men...det är inte riktigt bra och jag kan inte sätta mig ner och få kläm på vad det är som krånglar. Har till och med införskaffat nya läsglasögon, snygga.

Mage och tarm fungerar och vissa morgnar så är även pinnen i vädret. Lite stel i lederna innan all vätska hinner ner och smörja upp knä och fötter men det är ju ganska normalt så det bekymrar mig inte nämnvärt. Promenerar minst 6-8 kilometer varje dag, ibland längre, inte i promenadtakt utan i ganska bra tempo. Skall jag börja lyfta skrot kanske? Gå på gym och beskåda vackra unga flickor i tajta trikåer? Fast då börjar väl hjärteländet att krångla och blodet blir kvar i huvudet på en. Att högröd i fejan och dubbelvikt ta sig från hallen in i omklädningsrummet och låsa in sig på "herrarnas" medan anfallet går över är nog ingen bra idé. Jag nöjer mig med att beskåda "påskkärringarna" som glider runt nere på Angereds Centrum, det får räcka.
-Du kanske skall gå och göra en läkarkontroll, sa en god vän till mig idag. (Kvinnan tjatar aldrig om detta för hon vet mitt svar)- Att bli besiktad som en utställningshund har aldrig legat för mig. Skulle jag bli väldigt dålig så får de väl plocka in mig den dagen, svarade jag. -Är du rädd för sprutor, skrattade vännen. Nej minsan, spruträddsla har aldrig legat för mig, men visst kanske det finns en viss rädsla för att man skall få ett besked att klockan börja klämta för gubben om de plockar isär en i små molekyler via blod, mjäll och avföring/urin. Det måste medges. Då tycker jag att det är bättre att ingentig veta och ge järnet så länge det håller. Det kanske är fegt det med, vem vet?
Nu skall jag i alla fall bege mig ut på Hisingen och intervjuva två damer. Alltid något, som fan sa då han kom till Åmål!
pappa B
Skicka en kommentar