onsdag 18 augusti 2010

...milda tider vilka minnen som radas upp...

Här växte jag upp. Ovanför Jean Lundqvists Taxistation.
Herrar Järnberg och Bullis har klart för sig vad som gällde både på Folkets Hus och nere i "Gamla skolan" Lille Albert Ottval, han stod på en pall när han skulle haka på de stora filmrullarna på kolmaskinen inne i maskinrumet. Och mycket riktigt tvärniade indianerna och man såg hur det tog eld i celluloiden när maskinen stannade, då sov Albert. Ibland tog filmen mer än 2 timmar.
May Fridén, denna ståtliga kvinna som greven skulle ha sagt. Jag skulle aldrig dansa, hade bestämt mig för att det var löjligt som bara den.. Alf Andersson och några andra "snälla" kompisar satte mig på en spark och åkte ner till Gamla skolan". Ganska hårdhänt släpade de in mig och ställde ner mig mitt ramför denna mäktiga kvinna. -Tant May, Besse vill gärna lära sig dansa, sa Alf och lade sitt huvud på sned. -Vad bra sa Fridénskan och swissh så grabbade hon tag om mina smala axlar och så bar det iväg. Det var fem snabba varv under kjolarna på henne ( Bullis hamnade i alla fall mellan pattarna på tanten ) som fick mig att inse att dans var säkert riktigt trevligt om man bara såg ljuset och hade kontakt med golvet. Efter detta besök som var högst ofrivilligt så beslutade jag mig för att utse en något yngre, vackrare och till längden mer passande dam för fortsatta studier i dansens värld. Jag modade mig och bjöd upp Mona Wallbing. Nätt liten brutta som jag har att tacka för alla underbara rundor i dansens värld. Hade hon nobbat mig den gången hade jag nog aldrig satt min fot på ett dansgolv mer, den saken är klar. Och givetvis var det Gösta Lundqvist som trampade in en av hans tangos. Tack snälla Mona för att du lärde mig ett, två och ta ihop. Om du visste vad mycket roligt jag har haft efter detta. På äldre dar blev jag nog lite förälskad i lilla syster Lena, på distans. Hon var ju näkergal i vår kvintett under en period, där jag mycket riktigt framställde spruckna toner på en basfiol. Sedemera kom Manne, en utböling till rörmockare och gängade henne, min lilla Lena. Nåväl, det är smällar man får ta.
Fast när fötterna och hjärnan plötsligt komunicerade med varandra så modade man sig ännu mer och bjöd upp "Pakko-Margit", "Lill-Stina" och Margaretha Englund, snyggingarna i byn, tjejerna de stora grabbarna fick följa med hem. Vi smågrabbar fick bara greppa dem när vi dansade tango efter Lundqvist dragspel, men det räckte. De var de som lärde oss dansa tryckare på riktigt -Porjustryckare!

Tänk vilket liv, fem mil åt varsitt håll för att komma till systembolaget? 20 mil åt varsitt håll för att komma till stan. Inte var det några problem. Vi salade ihop några tior, snackade med Jean Lundqvists Taxi och så bar det iväg till Boden för att lyssna på Siw Malmqvist i Folkets Park. Hade man tur fick man snabbhångla med någon stadsbrutta som man aldrig mer kom i närheten av när man smög ut för att ta sig skvätt fisljummen renat som man gömde i en buske utanför parken. Minns så väl när Anders Jonsson, Alf Andersson, Korken och jag, iförda skinnjackor (med handmålad rygg) och vegamössor stegade in på Folkets Park i Boden. Tio meter innanför grindarna blev vi omringade av ett helt gäng Bodensare som tyckte att vi lappdjävlar skulle åka hem igen. Då klev Anders fram och med sina dasslock till händer stoppade han fram dem under näsan på den största killen och slog ihop dem med en kraftig smäll. -Kände du luftdraget din bonndjävel, sa han och stirrade den andre i ögonen. "Korken" stod och halvsov, som han gjorde för det mesta, (han är den enda som kört en fullastad packmoped runt byn med stängda ögon ) Alf var på tåspetsarna och vi visste ju att skulle det bli fight så var han den som skulle däcka den första av bråkstakarna. Porjus-Elvis var både snabb och stark och totalt orädd. Men...förmodligen var luftdraget tillräckligt för att ringen skulle upplösas och vi knallade in på dansbanan.

Förra sommaren träffade jag många av mina gamla vänner hemma i byn. Klämde ner några pilsner tillsammans och berättade gamla minnen. Sådant som som får en, att direkt från hjärtat säga, det var bättre förr...
pappa B
Skicka en kommentar