måndag 5 september 2011

Vad hade Sverige i VM ata göra?

När man sitter så här i efterhand och tänker tillbaka så blir man ju både förtvivlad och förbannad. Jag blir det i alla fall. Att sända ner en trupp elitidrottsmän/kvinnor till ett VM långt borta i Korea kostar naturligtvis skjortan. Dessutom har samtliga i truppen träninsgbidrag för att kunna träna utan att arbeta. Ledare och allt omkring det hela kostar också en massa pengar. Av dess deltagare bör ju vi vanliga lönnfeta döingar kunna förvänta oss ett eller annat resultat, eller hur. I tidningar och TV horsas dessa upp och medaljerna bara ramlar in över oss i TV-sofforna. Javisst är det så, men inte tusan är det våra blågula pojkar och flickor som skördar dessa, nej minsan nästan ingen kom ens till semifinal utan fick lämna arenan långt innan dess. Ta stavhopparen Ali Jang till exempel, han borde inte ens ha fått en biljett i handen, likaså höjdhopperskorna. Resultaten oavsett var de slutar blir till guld här hemma oavsett prestationerna. Vi är så förbannat bra, bara vi deltager. Fru Andersson, solbränd och fin, stark och seg som ett kontaktlim, hon kutade runt på maratonbanan och log. Hon presterade, och när hon kom hem till Sverige igen så vann hon maran uppe i Stockholm! Hon var värd all den uppbackning som hon fick och får. Hon skall ha det även i fortsättningen.

Resten borde lika gärna ha stannat hemma och fortsatt träna. Ge dessa onödiga uppgifter till unga, lovande talanger och tränarna istället. Christian Olsson, vad duktig han var, sprättade iväg 17,27 tror jag det var. Sen då, jo då fick han lite ont och nöjde sig med detta. Tacka fan för det, han får ju inte överanstränga sig då kanske han inte orkar kvalhoppa inför OS i London nästa år. Plocka bort honom direkt!
Fru Tregaro likaså, sätt in en metatablett i rumpan på henne så hon får lite fart fram till ribban. Hon kommer aldrig att hoppa över 2 meter med den fart hon har idag.
Det borde hennes man/tränare ha sett för länge sen.
Klüftan då? Ja hon linkar på, klappar sig på låren och frustar som en ilsken noshörning, trampar iväg med ganska god fart men bromsar in när hon får syn på plankan och så blir det runt 6,40. Detta kan ju i bästa fall leda till fortsatt hoppande, men fram till medaljerna är det ytterligare ett skutt. Isakssons pojke hade faktiskt lite bakom pannbenet även om jag inte trodde det. Han gränslade Klüftan och fick det bra på köpet och nu behöver han inte hoppa stav något längre. Det var han ju dessutom inget vidare på.

Bästa svenska, hon tävlade i slägga för ett annat land. Heja vad vi är bra. Nej för tusan men jag säger ett stort och varmt grattis, och tack för lite djävlaranamma, Isabell Andersson du är min hjälte i friidrotts-cirkusen. Kram på dig!
pappa B
Skicka en kommentar