Tack Inlandsbanan för att du finns.!

Sista kvällen i Porjus. Lasse står inne i vår lilla lägenhet på vandrarhemmet Artic och begrundar midnattsolen som håller på att klättra upp över Storlule som ligger spegelblank utanför vårt fönster. Steffe han sover

sin skönhetssömn och endast tomtarna är vakna. Bakom ryggen på Lasse hänger ett fotografi på ett flammande norrsken som Patricia, hon som driver vandrarhemmet har tagit. Lite kontraster på samma gång, midnattsol och norrsken.

Klockan är strax före 8 och semaforen på perongen utanför Porjus stationshus är vriden till stopp. Inlandsbanans motorvagn har lämnat Gällivare på väg ner mot Östersund. Vi är redo att ta farväl av min lilla hemby och dra hemåt

Nästan en hel vecka med massor av "skaka hand" och snack är avklarad. Stefan längtar hem medans Lasse gärna hade stannat ett par dagar till. Anders kommer traskande genom skogen för att säga adjö och det uppstår en lite tung stämning nere på perongen. Motorvagnen saktar in, vi hoppar på vinkar hej till Anders och börjar nedresan mot Östersund.

Klockan är 21,38 när vi rullar in på Östersunds C. Motorvagnen får åka in i lokstallet, lokföraren får äntligen, efter en på tok för lång och ansvarsfull dag vila några timmar innan nästa pass. Tågvärdinnan samlar i hop sina papper och avslutar också sitt pass.
Den här resan gick det ganska bra ändå, En renkalv fick sätta livet till och några älgar både ko med kalv och en stor tjur passerade kupéfönstret den här gången.

En vacker syn mötte oss då vi tog en sväng ut i Östersund efter att ha installerat oss i rummet på Vandrarhemmet Rallaren. Två spänstiga damer visade oss vägen upp till centrum, eller rättare sagt vi följde bara efter...
Mat skulle intagas då vi var ganska hungriga och trötta...


Det blev en av de godaste hamburgare jag ätit, Lasse åt oxfile och pasta mean Stefan avvek och gick för att få sig en enkel korv med bröd. Lasse och jag fortsatte upp till centrum och tog oss en sista kvällspromenad innan vi gick tillbaka till vandrarhemmet. Åskan låg i luften och det var en tryckande värme som gjorde att tröjan klibbade fast på kroppen..

Men...det skulle bli varmare!

Klockan 07.00 rullade vi och vår packning iväg ner till Östersunds C och blandade oss med en salig samlig resenärer som skulle vidare åt olika håll. Vår motorvagn rullade in och Gunnar, vår lokförare från uppresan var tillbaka bland spakarna. Hej då Östersund nu har vi siktet inställt mot Mora....
En del smarta damer hade en egen stol att sitta på inne i väntsalen i Östersund. Något för gamla gubbar att tänka på till nästa gång.


Allt gick som smort och den passagerare, "experten" som for farm och tillbaka som en skållad råtta, inne i motorvagnen mellan sin sittplats och lokföraren kom på än den ena anledningen till att dieselmotorerna inte verkade fungera som de skulle fick till slut rätt. Tågvärden tog upp beställningar på dem som villa ha macka eller Sverigs godaste kanelbulle när vi skulle komma till Fågelsjö. Då var vi strax utanför Sveg. Dit kom vi men inte därifrån. Buss tillkallades och vi flyttades snabbt och lätt över för att fortsätta resan mot Moa på Inlandsvägen i stället. Fågelsjöbagaren mötte upp efter vägen och vi blev alla bjudna på kanelbullar och de som beställt mackor fick dessa. "Experten" och hans söta fru hoppade av i Orsa, stackars Calle Moreus. Kaffe skulle vi dricka utanför bussen i Mora, det skippade vi.. Istället stoppade vi i oss en massa onyttig mat och kaffe inne på den lilla grillen vid Mora station.

Här var det tågbyte ner till Kristinehamn där Tågab tog över. Vi lastade in oss i en egen kupé och en glad tågvärd Magnus förklarade att där kunde vi sitta ända fram till Göteborg. När tåget rullade igång och Magnus öppnade den lilla kiosken ombord så var Stefan snabbt framme och handlade lite godis. Det blev aningen tyst i kupén meddan godispåsarna tömdes....Allt flöt på och klockan 21.45 klevvi av nere på Göteborgs Central, trötta och med skarvarnas dunkande fortfarande ringande i öronen så delade vi på oss Lasse tog spårvagnen hem till Hisingen och lilla Bitten hämtade upp sin överlyckliga lille man och sin andre man för vidarebefodran till Angered och Rannebergen...
Tack mina vänner för att ni hängde med "hem",  nu behöver ni inte längre grubbla över hur jag är, nu vet ni varför.
pappa B

Pigg och glad kör vi norrut igen...

Innan jag kliver på tåget norrut igen så vill jag bara beklaga mig lite över idrottens bekymmer. Till exempel att man nu i jakten på att kunna skalpera snabbspringande Bolt vid VM proppar i sig förbjudna medel. Tack och lov så fastnade man i dopingnätet och nu har man skitit i det blå skåpet rejält. Dubbelt roligt var det att tant Guldbrandsen laddade kanonen och såg till att det var Norge som luggade Holland på poängerna. I morgon väntar pizzafröknarna, snabba små Italienskor som faller lätt innanför straffområdet för våra svenska jäntor. Var försiktiga så ni inte blir lurad på en straff...Rapporter om tröjdragningar och andra fula trix innanför straffområdet har nog fått upp ögonbrynen på domaren så passa er, fallande Italienskor kan kosta segern, om ni inte gör fler mål vill säga.

Det hela började ju som ni kanske redan läst med att jag blev avsnäst redan uppe i Angered av en sur, klimakteriestinn käring, som körde bussen ner till Gamlestadstorget. Men sedan blev det mycket bättre.
Någon större fart klockan 07.00 var det inte nere på centralen. Jag, en medelålders dam och en blandrashund utgjorde trupperna som skulle ut och resa. Hunden var trevlig.

Tågab är det som har hand om transporterna upp till Kristinehamn och Mora, därefter tar Inklandsbanans motorvagnar över. Resan upp mot Kristinehamn gick som på räls. Ja just det vi åker ju för bövelen tåg. Personalen på tåget var supertrevliga och Peter som var vår tågvärd borde ha varit med vi utbildningen av Västtrafiks surkäringar, den saken är klar. Som ni ser så åkte jag första klass och hade en hel kupé för mig själv. Han med kaffe, mina medhavda rullemackor med räkost och påbörjade mina noteringar inför vad som komma skulle.

Att åka Inlandsbanan innebär att man tar det lugnt. En biljett, -Inlandsbanekortet- kostar 1.795 kronor och det gäller i 14 dagar. Vill man vara ute längre kostar en extra vecka 400 kronor. Allt detta med priser och tider hittar du lättast på www.inlandsbanan.com

Hade en behaglig åktur ända upp till Mora med Tågab och glad som en spelorre klev jag och min lilla rullväska av i Dalametropolen. När Inlandsbanans röda motorvagn brummade in på perrongen, det var då äventyret skulle börja.

Vår lokförare hette Joar och tågvärdinnan Linda (hon blev lite av min stammis under dagarna på Inlandsbanan) I stilla mak rullade vi iväg från Mora upp mot Östersund. Vi gjorde första stoppet en bit utanför Orsa där de som ville kunde följa med på en kort promenad för att se ett björnide. Det var Länstyrelsens inventerare som hittade idet och tyckte att det skulle passa bra att ha det med som en punkt utefter Inlandsbanan.
Linda trampade iväg och vi som en brokig fårskock hakade på. Idet, naturligtvis byggt inne i en stor myrstack, blev för många en spännande upptäckt och tänk om man hade monterat in en bandspelare med ett sjuhelvetets björnvrål som man kunde fjärrstyra när någon nyfiken gubbe stoppade in huvudet i hålet. Det hade varit grejer det..... Bilder togs från alla håll och kanter och jag blev varse årets stora hjortrontillgång då de flesta bären redan hunnit knyta sig och snart skulle vara mogna för plockning.

Tror ni inte att det plötsligt började höras vackra flöjttoner när vi närmade oss motorvagnen efter besöket vid björnidet. Jajja men, där uppe på en kulle stod vår lokförare Joar och lirade flöjt. Roligt och givetvis så steg stämningen några grader extra, bland oss resenärer. Hur skulle detta sluta med en så bra början? Vi rullade vidare och passerade genom Dalarna och vidare norrut.
Nästa stopp skulle ske vid Fågelsjö i utkanten av Ljusdals kommun, och där skulle vi givetvis ta kaffepaus och testa "Brittas goda bullar".

Var ju tvungen att testa och där klev den här gubben med sin hoppande iPone 5 rakt ner i drivbänken med dunder och brak, kolla bara nästa inlägg....

pappa B

En av mina idoler har gått ur tiden..

Nils Karlsson, alias "Mora Nisse" har tagit steget en trappa upp. En legend inom svensk idrott och svensk skidsport i synnerhet har somnat. Men hans bedrifter i de vita spåren kommer alltid att leva kvar. Han har varit en förebild, en idol för många av dagens skidstjärnor och hans glädje över sin dotters fina framfart i spåren syntes i hans ögon och gjorde honom både stolt och glad. Jag bodde och jobbade i Malung när hon var som bäst. Han fanns med men tog aldrig någon plats eller fokus från henne utan vara bara en glad och stolt pappa i bakgrunden. Frid över hans minne! Och nu blir det åka av uppe hos Sangte Per för utan tvekan är det där legenden och skidkungen "Mora-Nisse" hamnar..
pappa B