Reidars färd mot Norge rullar vidare....

Efter stoppet och tumultet med den finske tulltjänstemannen fortsatte vi färden upp mot Kilpisjärvi. Där hade vi beslutat oss för att bädda ner gumman i en sovsäck och själva ta båten över sjön och promenera upp till det beryktade treriksröset. märket där Finland, Norge och Sverige går samman. Vägen upp till Kilpis gick längst med älven och bjöd inte på några häftigare scener än halvmeter högt ripris och någon korsande bäck. Fjällen började synas allt mer ju närmare Kilpisjärvi vi kom. Då passade Reidar på att koka!
Detta innebar en naturlig paus för sällskapet som fick sträcka på benen. Damerna var ungefär lika långa och eftersom ålder går först så satt mamma i framsätet och kvinnan där bak med hunden. Vilken ras? Ja kvinnan var ju dalkulla och hunden en vorsthetik.

Efter 55 minuter och 11 sekunder så hade Reidar svalnat så pass att jag kunde fylla på vatten från älven, stänga igen locket och dra vidare. Klockan var närmare ny dag när vi anlände det stora hotellet i Kilpis. Jag backade elegant in Reidar under några fjällbjörkar och gick in på hotellet för att kolla läget.
Otroligt skön böna i receptionen tittade mig djupt i ögonen och sa att jag inte behövde betala för att slå upp tältet på parkeringsplatsen men ville jag använda bastun och duschen så kostade det 10 mark för oss alla tre. Bugade, log och beställde en starkpilsner av skönheten. Hon hämtades ögonblicket senare av en stor och kraftig finländare i en betydligt elegantare bil, så jag ansåg ganska snabbt att loppet var kört för vidare kurtiserande.

Återgick till min lilla dalkulla och min gamla mamma. Tanten rullade in sig i sovsäcken och vi tog båten över sjön och promenerade 3 km, fram till den gula cementklumpen som visade vart länderna samanstrålade. Promenerade samma väg tillbaka, myggbiten och fast övertygad om att detta var första och sista gången jag begrundade denna cementklump (så blev det ju inte ändå)I och för sig en helt onödig promenad för vem fan har någonsin användning av att ha stått där och glott?
Båthamnen i Kilpisjärvi imponerade inte men den fungerade i alla fall för av- och påstigning framme vid hotellet igen.
Nästa dag gick färden vidare och vi gjorde ett fantastiskt stopp hos silversmederna Juhl i Kautokeino. Vi är nu inne på den norska sidan.Handlade lite silverkrams till kvinnorna, fick varma blickar tillbaka och färden fortsatte. Det var nu som Reidar verkade ha fått nog och dessutom började det regna....

pappa B

Sagan om Reidar, min semesterbil!

Detta är Reidar min semesterbil. Året var 1969 och jag hade bestämt mig för att sluta på Alingsås Tidning, gubbkalsongen kallad (det stog aldrig någonting i den)Jag levde då mitt liv i sus och dus och delade detta med en liten dalkulla från Malung. Hon levde inte i sus och dus. Frivilligt hade jag skaffat mig långledigt och vi beslutade att dra norrut, hem till Porjus. Planeringen tog 11 minuter och 32 sekunder. Jag gick ut på stan för att införskaffa ett lämpligt fordon som kunde ta oss upp till Lappland och vidare in i Nordnorge. En bilhandlare på Stampen (han hade en djälva vacker fru med egen parfymbutik i stan) visade mig runt och där stod han i ett hörn -Reidar- En liten beige blekfis med ett rostigt takräcke. En liten Ford Prefeckt en sidventilare på 33 hkr från 1956. Jag lade 400 riksdaler i bilförsäljarens hand, tänkte vackra tankar om han vackra fru (det sa jag inte till honom naturligtvis) och fick bilnycklarna.
Jag klappade Reidar på huven, startade och vårt första äventyr började.
Strikt packning, bara trosor och kalsingar samt varsin varm tröja och några par strumpor fick följa med. Vi stuvade in vår hund Sofie och resan mot norr började.
Som ni säkert förstår så var den turen ett äventyr i sig själv, men den lilla Forden den tuffade på, aldrig över 80 km/tim utom då det blev nedförsbacke då rusade han iväg ända upp i 110 km/tim ibland. Skakade som en centrifug på en tvättmaskin mod.Ä, men återgick till normal komfort när backen tog slut. Tvärtom var det när det lutade uppför, då fick man vara bered att dubbeltrampa och smyga in ettan när det var som djävligast. Men efter ett par dagar så anlände vi den stolta pionjärbyn Porjus. En mycket förvånad moder höll på att svimma då Reidar svängde in på gårdsplanen, utanför Vattenfalls tvättstuga och tog med sig gummans torkvinda i samma ögonblick. Vi åt, sov och gav gumman samma förhållningsregler då det gällde packning. Nu blev det en större påse då gumman hade betydligt yppigare former både bak och fram än den lilla dalkullan så utrustningen blev nästan dubbelt så stor. Takräcke ingick vid köpet av Reidar så det var bara att surra fast hundmatssäcken och gummans underbyxor på taket och rikta in bilen mot Norge. Trasslade loss Reidar från den påkörda torkvindan och gav järnet!

Upp och förbi Kiruna och innan midnatsolen vände så gled vi över på den finska sidan i Karesoando. Vägen var krokig och hoppig och efter en mil ungefär så hörde jag ett irriterande ljud och tittade i backspegeln. I blixtens hastighet närmade sig en uniformklädd man på packmoped, körde om oss och prejade nästan ner mig i diket. Jag steg ut och var beredd på det värsta. -Vad har hänt, frågade jag? -Ni har inget S-märke skrek den finske tullaren. -Kitos baljon, sa jag, hivade upp fem mark och klistrade fast ett stort fult blå/gult S i ändan på Reidar (jag tror faktiskt att han ruskade lite på sig) -Hyvää skrek tullaren och vände på flakmoppen och försvann i ett rökmoln.

Här slutar jag för idag och det kommer mera en annan dag, om ni tycker att det är värt att läsa. Fortsätter att leta efter gamla goa bilder. Ha det så länge jag kanske återvänder senare under dagen, vem vet.
pappa B