tisdag 29 mars 2011

Sagan om Reidar, min semesterbil!


Detta är Reidar min semesterbil. Året var 1969 och jag hade bestämt mig för att sluta på Alingsås Tidning, gubbkalsongen kallad (det stog aldrig någonting i den)Jag levde då mitt liv i sus och dus och delade detta med en liten dalkulla från Malung. Hon levde inte i sus och dus. Frivilligt hade jag skaffat mig långledigt och vi beslutade att dra norrut, hem till Porjus. Planeringen tog 11 minuter och 32 sekunder. Jag gick ut på stan för att införskaffa ett lämpligt fordon som kunde ta oss upp till Lappland och vidare in i Nordnorge. En bilhandlare på Stampen (han hade en djälva vacker fru med egen parfymbutik i stan) visade mig runt och där stod han i ett hörn -Reidar- En liten beige blekfis med ett rostigt takräcke. En liten Ford Prefeckt en sidventilare på 33 hkr från 1956. Jag lade 400 riksdaler i bilförsäljarens hand, tänkte vackra tankar om han vackra fru (det sa jag inte till honom naturligtvis) och fick bilnycklarna.
Jag klappade Reidar på huven, startade och vårt första äventyr började.
Strikt packning, bara trosor och kalsingar samt varsin varm tröja och några par strumpor fick följa med. Vi stuvade in vår hund Sofie och resan mot norr började.
Som ni säkert förstår så var den turen ett äventyr i sig själv, men den lilla Forden den tuffade på, aldrig över 80 km/tim utom då det blev nedförsbacke då rusade han iväg ända upp i 110 km/tim ibland. Skakade som en centrifug på en tvättmaskin mod.Ä, men återgick till normal komfort när backen tog slut. Tvärtom var det när det lutade uppför, då fick man vara bered att dubbeltrampa och smyga in ettan när det var som djävligast. Men efter ett par dagar så anlände vi den stolta pionjärbyn Porjus. En mycket förvånad moder höll på att svimma då Reidar svängde in på gårdsplanen, utanför Vattenfalls tvättstuga och tog med sig gummans torkvinda i samma ögonblick. Vi åt, sov och gav gumman samma förhållningsregler då det gällde packning. Nu blev det en större påse då gumman hade betydligt yppigare former både bak och fram än den lilla dalkullan så utrustningen blev nästan dubbelt så stor. Takräcke ingick vid köpet av Reidar så det var bara att surra fast hundmatssäcken och gummans underbyxor på taket och rikta in bilen mot Norge. Trasslade loss Reidar från den påkörda torkvindan och gav järnet!

Upp och förbi Kiruna och innan midnatsolen vände så gled vi över på den finska sidan i Karesoando. Vägen var krokig och hoppig och efter en mil ungefär så hörde jag ett irriterande ljud och tittade i backspegeln. I blixtens hastighet närmade sig en uniformklädd man på packmoped, körde om oss och prejade nästan ner mig i diket. Jag steg ut och var beredd på det värsta. -Vad har hänt, frågade jag? -Ni har inget S-märke skrek den finske tullaren. -Kitos baljon, sa jag, hivade upp fem mark och klistrade fast ett stort fult blå/gult S i ändan på Reidar (jag tror faktiskt att han ruskade lite på sig) -Hyvää skrek tullaren och vände på flakmoppen och försvann i ett rökmoln.

Här slutar jag för idag och det kommer mera en annan dag, om ni tycker att det är värt att läsa. Fortsätter att leta efter gamla goa bilder. Ha det så länge jag kanske återvänder senare under dagen, vem vet.
pappa B
Skicka en kommentar