fredag 28 maj 2010

Livet i Skavträsk fortsätter

Nu blir det familjestund i stillsamhet för pappa B så jag lägger in en snutt Skavträsk så ni har en stunds pyssel här på bloggen. Tack skall ni ha för att ni inte trakaserat oss ännu.

Ängeln på molnet
Hans-Georg Wikander stängde av sin dator och vek ihop sina svarta byxor som han hängde över galgen på sin betjänt i omålad björk. Det gjorde han med skjortan också och knölade ihop sina kletiga kalsonger efter betraktandet av ett gäng 13-åriga Thailändska flickor som visat upp sina hårlösa behag framför ögonen på kyrkoherden. Inte en kväll utan läckra småttingar på Internet. Han släckte den lilla lampan på nattduksbordet och kröp ner under täcket.
-Förbannade skvallerkärringar, tänkte han tyst för sig själv, Fransénskan och den lönnfeta fru Gustafsson som lät sina tungor fladdra som vimplarna runt byns fotbollsplan. Han slöt sina ögon och såg den lilla Beda Hansson framför sina ögon. . -Lilla, lilla Beda, tänk om du vore min, sa han tyst för sig själv innan John Blund hämtade hem honom efter en normal dag i vår herres tjänst. Att kyrkoherdens John Blund, var försedd med både horn och svans det är en annan sak. Gatlyktan utanför infarten till den stora prästgården smög i alla fall in en liten strimma ljus som lade sig på den broderade tavlan i silkestråd, föreställande en tunn liten änglaflicka som satt på ett moln. Hennes ansikte log och det var förvånansvärt likt den unga Beda Hansson.

Kommissarie Fritz ”pipan” Möller satt och lutade sitt huvud i händerna samtidigt som hans hjärna brottades med ett av lokaltidningens sudoku korsord. Pipan, som alltid hängde i Möllers mungipa var död. Det var sällan han hade fyr i den, mest hängde den bara där, som för syns skull. Assistenten Viktor Jonasson och två andra kollegor, Sven Fors och Hjallis Smedberg kallade sin kommissarie för ”pippan” när han inte hörde på. Anledningen till detta var att de hade kommit på kommissarien nere i förrådet då han frustande som en noshörning satte på städerskan som låg framstupa över en bänk med uttjänade skyddsvästar. Varken städerskan, Vera Littorin eller kommissarien visste om att de hade publik under akten, utan de gungade på som en trålare i hård storm. De tre poliserna hade smugit därifrån med ett minne som de bevarat i all hemlighet sedan dess.
Idag var det stillsamt i den lilla staden Vikås. En anmälning om en stulen EU-moppe det var allt. Hela polishuset låg som i dvala då telefonen med en illavarslande signal bröt tystnaden och alla fyra ryckte till.
-Satans, djävla telefon, sa kommissarien och borstade ner blyertsstiften från den avbryta pennan på golvet. Han lyfte telefonluren; -Hallå, kommissarie Möller, vem talar jag med?.
I luren hördes bara ett snyftande, sedan sa en lågmäld kvinnoröst -Han har inte kommit hem från sin konfirmationsfest. Han har varit borta hela natten.
-Vem fan är det som varit borta hela natten, och vilken konfirmationsfest är det frågan om, vem är ni förresten?. Kommissariens tonfall var kort och hårt, mest beroende på den avbrutna blyertspennan.
-Mitt namn är Svea Fransén och jag ringer från Skavträsk, sa kvinnan i telefonen. -Min son Alf är försvunnen.
-Försvunnen, sa kommissarien och ändrade tonfallet. Han fortsatte med sin sträva röst när han väl vaknat till liv mitt inne i sudoku-problemet av den ilskna telefonsignalen och blev nu betydligt behagligare.
-Ja, Alf vår son har konfirmerats idag och det skulle vara en fest efteråt. En fest hos specerihandlaren Fransén. Ja deras dotter och våran Alf gick i samma klass. Damen i luren snyftade märkbart och kommissarien insåg ganska snabbt att han borde nog låta Jonasson och Fors åka de nio kilometrarna ner till Skavträsk och tala med den upprörda kvinnan. -Kan jag få er adress så skall vi sända ner två poliser som kan hjälpa er med detta, sa Frits Möller och pipan i hans mun hoppade upp i mungipan, precis lika raskt som pitten på en brudgum. Han fick adressen, Vinylgatan 67, en gul tegelvilla med garage intill vägen. -Två mycket duktiga polismän kommer ner till er om bara ett par minuter, sa han och lade på luren.

Carl Gustafsson rättade till gylfen på gabardinbyxorna sedan han pissat klart. Det var inte mycket folk ute den här tiden på dygnet i lilla Skavträsk. Hans sena besök hos byns hårfrisörska, Vivan Tagel hade resulterat i en snabbis inne på TV-soffan. Hon var inte upplagd, hade hon sagt. Hennes mor skulle komma på besök nästa dag och hon var inte mogen för några mer avancerade sexlekar den här gången. Carl hade surnat till och tyckte att han blev illa behandlad. Gå hem till din feta kärring och lek med henne då, hade Vivan svarat och puttat av honom så han damp i golvet. Hon skrattade högt när hon tittade på honom där han satt med pitten i vädret och byxorna nerdragna till knäna.
-Den svajar betänkligt, är det korsdraget från balkongdörren som får den att gunga? Hon skrattade hysteriskt ända tills han fick krångla sig upp, fick upp byxorna, slet till sig sin kavaj och stegade ut i den mörka söndagsnatten.
Nere vid ingången till kyrkan ökade trycket i byxorna och han smög in bland buskarna bakom likboden för att lätta på det. Nu var han klar och styrde stegen mot sin bil, en ljusgrön, nästan spylik liten Fiat Uno. Bilen var egentligen hans frus, men han brukade låna den ibland då han skulle ner till Vivan Tagel för att få sig ett veckoskjut. Det var då han såg armen som stack upp ur diket. En tunn arm med en vit skjorta där handen krampaktigt höll om en silverljusstake. Ljusstaken var blodig och i diket låg Alf och grät. Lite längre bort cyklade en man iväg iklädd svart rock. Mannen hade just varit på pokerspel hos byns buse, Benny Andersson. En ganska oförarglig person egentligen men det var många som retade sig på honom. -Han drar dräggen till sig, sa alltid Svea Fransén.
Den cyklande mannen stoppades av de båda poliserna som ville veta om han hade sett den unga pojken i diket, men full som han var hade han varken sett eller hört något.
En ambulans tillkallades till platsen och den gråtande Alf omhändertogs av sjukvårdspersonal. -Jag har dödat kyrkoherden, kved Alf. -Vad sa du?, undrade polisassistent Viktor Jonasson. -Han har tagit min Beda. Jag såg hur han smekte henne under klänningen i kapellet, fortsatte Alf mellan gråtattackerna. -Jag blev så förbannad att jag tog närmaste ljusstake och drämde till prästaskrället. Den Jäveln!, skrek Alf.

Beda Hansson hade i samma stund försvunnit springandes från kyrkan in i skogen. Hon skämdes över att hon egentligen gillade det kyrkoherden hade gjort med henne. Första gångerna hade det visserligen gjort lite ont, men efter ett tag tyckte hon om hans varma händer som smekte hennes inre lårsida upp mot den heliga grottan. Båda var så upptagna av sin kärlekslek att de hade inte märkt Alf som kom insmygandes. Inte förrän kyrkoherden låg livlös på golvet och båda ungdomarna drabbades av panik och flydde från platsen. Först Beda och sedan Alf efter. Alf förstod inte att Beda inte ville bli befriad. Hon trivdes där hon var, mitt uppe i en orgasm. Nu låg hennes förförare livlös i kapellet och Beda var förtvivlad. Hon ville bara bort från jordens yta. Ingen visste var hon var.
Poliserna tittade villrådigt på varandra. Ska de springa efter Beda eller köra till kapellet där den livlösa kyrkoherden låg. Kommissarie Fritz Möller hade nu kommit till platsen och polisman Sven Fors informerade kort om läget. Kommissarie Möller sög på sin pipa och beordrade sedan assistent Viktor Jonasson och Sven Fors att tillkalla förstärkning i sökandet efter Beda Hansson. -Själv åker jag och Hjallis till kapellet för att undersöka kyrkoherden.
Väl framme, var kapellet tomt och endast en blodfläck på golvet vittnade om att brott hade begåtts. Från en sidodörr kom kyrkovaktmästare Alvar Jordén inklivandes. -Vad har hänt?, Möller svarade -Det har skett ett mord. Men vi vet inte var liket är. Har du sett något?, undrade Möller och vände sig mot Alvar Jordén som med oförstående blick svarade -Näe. -Jag vet ingenting.

Så där ja, nu kan ni gå och lägga er, så hörs vi i morgon igen.
pappa B
Skicka en kommentar