Årets sämsta lunch, rakt igenom!

Igår åt vi lunch på Mr Johansson, superb sådan med massor av nyttigheter att välja bland. Idag skulle jag vara changtil och bjuda på lunch vilket slutade med att kamraten tog mig med till en lunchrestaurang inte långt från hans kontor/redaktion. Vi gled dit i "tvålkoppen" och det såg rätt så skapligt ut. Efter detta tog det slut. Slafsigt upplagd mat allt smakade likadant både kycklingen, fläskcarrén och köttfärsen med några bitar av paprika. Chiliconcarne flöt omkring och det var mer mod. soppa än gryta. Blev fruktasvärt besviken och lämnade det mesta på tallriken och tänkte, jag satsar lite på ruccola, svarta oliver med rädisor och en peparoni. Där kan man knappast misslyckas.
Lyssna nu, det kunde man, med besked. Ruccolan saknade smak, var förmodligen från 2013, rädisorna likaså, peperonin var så torr att man lätt hade kunnat skala den och oliverna smakade diskmedel. Detta var årets i särklass sämsta lunchutbud i Göteborg, så här långt, det står jag för. Då vi skippat både potatis, ris och pasta, mina vänner och jag så blev detta utan tvekan den lättaste lunchen så här långt.
Restaurangen heter-Min Krog- och det skall jag lova er, det kommer den här syltan aldrig att bli.

Nu är en av 70-års presentena ett minne blott. den sista skvätten försvann som pensionen i afton. Gott och välgörande och det blev genast trevligare att titta på Sveriges Mästerkock. Nu skall jag bara plocka ihop lite papper och ladda för morgondagen. Har satt på mig mitt knäskydd så jag kan ta mig fram utan att se ut som jag skulle falla framlänges. Påminner om Janne Boklöv i unga år.

Ni har väl koll på att jaktens gudinna har namnsdag idag - Diana - Jag gillar Dianor speciellt ett par från min ungdom i Paris då man var spänstig och viril i motsatts till den sågbock man är idag. Det finns runt 6.000 Dianor idag där 3.400 har det som tilltalsnamn. Jag antar att mina gamla Dianor inte läser min blogg nere i Montpellier. Jag cyklade till ett litet café i Castienau-le-Lez, där vinet var rött och brödet vitt. Men, men jag grattar ändå, man vet ju aldrig vilket intryck man gjorde på den tiden.
På tal om Frankrike. Om Mona Lisas leende berodde på en svullen nerv bakom örat eller ej, därom tvistar man och en artikel som publicerades den 29 januari 1987 i den amerikanska tidskriften Physican´s Weekly tar upp detta. Där påstod man att så var fallet och att hennes ständiga flin inte alls hade något att göra med att hon var lycklig eller att konstnären vid tillfället saknade byxor. Det drog helt enkelt bakom ett av öronen, så de så!
Gå och lägg er!

pappa B