Herre min skapare vilken trevlig fest...

Kolla in detta. Tre sådana här laddningar (4 kg) kräftor stoppade vi i oss i går uppe hos våra vänner på berget.
Blixtsnabbt fick vi ett elegant glas i handen. Med sockrad kant och starkt innehåll klev vi in i årets kräfskiva!
Bitten och Stefan hade laddat upp så det stod härliga till. En supergod paj på västerbottensost med lite vodka, härlig akvavit och öl mod. Småland. Med lustiga hattar (små färglada stjutaj) kastade vi oss över läckerheterna.
Under högt sörplande skrapades skallar och klor rena. Alltefter som kräftorna försvann steg stämningen och akvavit årgång 10 förbrukades i snabb takt. Sedan var det dags för akvavit årg.12 där nivån sjönk snabbt medan stämningen steg. Ostar, grönsaker ja allt fanns på bordet och jag åt så att ögonen höll på att trilla ur skallen. Förste hattpajare blev Steffe. Han fick både knyta och tejpa fast gummisnodden. Förmodligen var det hans avsaknad av ludd på skallen som gjorde att stjuten gled omkring fritt på hans huvud. Vi hårbeklädda hade hattarna intakt och dessa kan återanvändas nästa år. I och med detta har jag fixat en kräftskiva nästa år också. Smart va?
 Jag blev naturligtvis i hatten och detta var enbart trevligt jag varken kräktes på finrumsmattan eller tog värdinnan på tuttarna. Ej heller pinkade jag i någon blomkruka eller slog sönder porslinet. Med andra ord var jag som vanligt en snäll, timid gammal man. Forslades senare på småtimmarna hem av min kvinna.(Fick med mig rätt fru hem) promenerandes ner från berget och in mellan husen här på Fjäderharv.

En sak är säker, det kommer inte att dröja länge innan det är ny fest på gång, blir kanske en spansk afton fram i höst. Tusen tack kära vänner, detta har ni inte gjort för sista gången.
pappa B

Tack skall du ha Ingo!

Ingo ser ut som en liten tomtegubbe där han sitter och ler.

Ingemar "Ingo" Johansson är osthyveln Ingo-Pingos gudfar. I går bjöd han hem några vänner till ett litet nostalgi partaj. Om hans första party blev en succé (jag missade detta dessvärre) så blev inte det här något sämre.  Det blev lite manfall, men vi som träffades hade verkligt trevligt och till och med Anna-Karins och Ingemans (han heter faktiskt så) hund Daisy hade trevligt. God stämning jättegod baugette med bacon och kyckling och alkoholfri päroncider (körde bil) smakade superbt.

Jag hoppas att inbjudan återkommer under nästa år för det är alltid roligt att snacka gamla minnen. Ingo och jag har jobbat ihop under flera år både var för sig och ihop. Han var tidningskungen i Ale kommun under många år och vi har genomgått många både roliga och tuffa prövningar tillsammans. Nu lever han livets goda dagar i sin fina lägenhet i Alingsås. Synd bara att värk och krångliga värden gör det inte lätt för den glade redaktören. Fast humöret och den vassa tungan och slagkraften i kommentarerna är det banne mig inget fel på.... Tack skall du ha Ingo min vän.

Den 17 november 1884 blev August Strindberg frikänd i rättegåmngen för hädelse mot novellsamlingen Giftas.
Den 17 november 1869 öppnas formellt den 162 kilometer långa Suez kanalen, länken mellan Medelhavet och Röda havet. Huruvida det var magsdans respektive foxtrot på stränderna förtäljer icke historieböckerna.
Trassel i Grekland redan den 17 november 1973 då militärjuntan införde undantagstillstånd i Aten efter det att 50.000 människor demonstrerade  mot regeringschefen GP (han har så förbannat krångligt namn att stava) Papadoupulus ungefär---
Grattis lilla Naomi i dag är det er dag. Namnet härstammar från Hebreiskan och betyder behag. Ungefär 600 behagliga kvinnor har detta som tilltalsnamn så nu vet ni detta...Ungefär lika många heter Naima, nykommling i namnbanken år 2001. Skådespelerskan Naima Widstrand är väl den mest berömda Naiman här i landet?

Nu skall jag kolla skidåkning, har plockat fram stavarna och vallalampan och ställt vid massagefåtöljen.
Vi synes och höres
pappa B

En helt underbar dag ute på Vrångö med helt underbara vänner. Kan livet bli mycket bättre? Nej minsann.

Morgonpromenad och kaffepaus i Rannebergen

Idag fick vi oss ett mycket behagligt avbrott under vår promenad. Vi hoppade in hos Stefan och hans ordinarie fru, Bitten. Ett härligt par där humorn har plats i framsätet. Banankaka (passade bra till den här gubben) och gott kaffe. Lite skratt och muntration och sedan glömde jag tid och rum och hoodjackan.

Nåväl ambulansutryckning av Stefan och jackan kom tillrätta. Kolla på våra vackra fruar! Inte konstigt att flickorna på gymmet gifter bort min Suzanne med Stefan ibland och dessutom har han ju även lilla ärtan Pia att tillgå.
Håll med om att vi är lyckligt lottade vi pensionärer som har unga, vackra och starka fruar som kan skjutsa oss i stolen när den tiden kommer. Gissa om det haglar avundsjuka gliringar ibland när vi är ute och går, -Är du ute med morfar, eller i bästa fall jasså, det här är din dotter förstår jag?

Promenaden och kafferepet gick över förväntan och nu har vi käkat sommarmat, färsk potatis, burkskinka och gräddfil. Smarrigt värre och nu blir det melon, jordgubbar, vindruvor, aprikoser och bigaråer + ett par glas Sangria ute på balkongen innan regnet kommer. Snacka om mys!
Hur det går i världen med krig och andra oroligheter, det skiter jag i!
pappa B

Malmö - porten ut mot världen?

Skåningen är stolt och dryg, precis som spretfågeln till höger. Men de är glada och har ett stort hjärta. Har du förmågan att komma innanför storvästen på dem så får du en fin kamrat och god vän. De tycker dessutom väldigt mycket om god mat och dryck. Gärna i stora lass. För mig som kommer från motsatta delen av landet från början, var detta ett fenomen första gången jag placerade min 43:or på skånsk mark. Detta hände i Simrishamn och jag skulle göra ett reportage om en stor hundman - Börje Möllerström - gammal tullare, stor som ett hus och med en mäktig stämma som rullade över hela Österlen när han vrålade till. Under de första fem minuterna av vårt möte, förstod jag inte vad han sa så frågade jag försiktigt -Do you speek english. Gubben sprättade upp, hans mullrande skratt fick en flock kajor att lyfta och så tittade han ner på mig och sa; -Pågadjävul förstår du inte skånska. Sen pratade han skånsk svenska och vi blev väldigt goda vänner ända fram till dagen då han gick till de sälla jaktmarkerna.
Det skånska landskapet är väldigt vackert och de som påstår att det är helt platt, de har aldrig varit i Skåne. Här finns både kullar och dalar, rejäla bokskogar och gula rapsfält så långt ögat kan se. En fin landskapskombination som jag personligen tycker mycket om. Under årens lopp har min skara av vänner utökas med några fler skånska pigor och pågar, personer med glimten i ögat och vassa tungor. Här får man inte ge dem någon puck för då gör de rackarna mål direkt. Sen var det detta med Malmö. Rikets tredje stad med en enda sevärdhet. Ett skruvat hus. Redan när man krånglat sig in till centrum så känner man den internationella prägel som både Stockholm och Göteborg saknar. Om detta ligger i luften eller om det är typen av byggnader, folkets sätt att vara, närheten till Danmark eller vad det nu är som skapar denna atmosfär, det låter jag vara osagt. Utbudet av mat och boende är stort men det är inte alltid det lättaste att hitta. Restauranger Malmö de kan hjälpa dig att hitta de som serverar det du är sugen på. Men om du nu är smart och klickar på länken så får du en ovärderlig hjälp med detta. Skåningarna vill bli danskar, alla som jag känner och deras bekantas bekanta likaså. Men jag vet inte om danskarna vill ha skåningarna, de anser nog att de är lite för mycket försvenskade sedan sist. Om nu Skåne skulle bli danskt och Östersund och uppåt skulle bli norskt då blev resten av Sverige lika litet som Monaco?

Jag tycker att du skall ta med familjen och ta en helg i Skåne, snurra runt lite ute på Österlen,titta på det skruvade huset i Malmö, äta gott av den världsberömda skånska maten innan det blir danskt för då får du betala tull uppe på Hallandsåsen. du skall ju aldrig inbilla dig att du kommer till Danmark gratis, nä du! Och det fungerar bra med engelska om du skulle få problem med språket.
pappa B

Min gamle danske vän...

Här sitter han iförd JR:s hatt vid hans skrivbord med Sue Ellens porträtt framför sig. Bilden på min gamle vän och vapenbroder Johan är tagen ute på Southfork i Dallas för en herrans massa år sedan. John och jag har kamperat ihop under en herrans massa år, vi har åkt runt i världen och både haft glada dagar och mindre glada dagar. Vi har gått vilse i Kyoto när vi envisades med att gå i från filmstaden. Vi har stressat norrländska journalistdamer i det numera stridshärjade Tunis och han har serverat öl och kalla drinkar på stenig playa i Almunecar, Spanien.
Nu är det ett tag sedan vi höjde en bägare tillsammans. John bor med go kvinna nere på steppen i Skåneland och det blir någon timme på TUR-mässorna varje år här i Göteborg. John är också fotograf, inte så aktiv som förr men han knegar på ibland i alla fall. Hans ben är trassliga, och inte kan han gå på händer så det blir inte nårga långa marcher i Österrike och Tyskland numera, men humöret har fortfarande den där gnistan som gjorde att alla i vår närhet trodde att vi var hund och katt. De visste inte bättre. Jo en del av våra kollegor hade ju saken klar, vi var och är verkligen goda vänner. Vi träffas på tok för sällan, jag saknar den skäggige gubben som blir heldansk när han får ett par pinnar innanför tröjan, då fattar man inte vad han säger. Halvdansk normalt, en rolig och god vän. Jag saknar våra äventyr runt om i världen men lever ju med massor av fina minnen som aldrig kommer att försvinna. Jag önskar att du också har sådana här fina vänner som jag har haft turen att få. Både män och kvinnor, höga och låga med stora varma hjärtan som rymmer massor av glädje, kärlek och djävlar anamma.
pappa B

...det ser tunnt ut!

..med kommentarer från de Porjusbor som eventuellt tittar in här på min blogg. Men de kanske har sovmorgon där uppe i norr? Hur som helst så skall jag hit ner och fotografera idag. Fick just nu ett telefonsamtal från en vacker liten dam som undrade om vi kunde träffas och skjuta lite nya bilder till hennes portfolio. Detta skall bli, kanske inte idag, men vi träffas och lägger upp lite planer nere på Kviberg, det gamla regementet mitt i stan.

Det finns många sätt att bli glad på!

vad glad jag blev att jag inte satte foten på den här snusbussen och släpade med mig den hem i hallen! Vad glad snusaren blev som fick stoppa in en ny prilla och gissa om tobakshandlaren jublade då snusaren kom in och köpte en ny stock snus! Tänk så det kan bli. Vad lätt det är att bli glad egentligen...
pappa B

Ett stycke guld som tappas, kan återfinnas
men förlorad tid kan aldrig återvinnas....

Jag undrar ibland...

..hur många Porjusbor som är inne och kollar på min blogg. Jag vet att 4-5 stycken gör det ganska ofta. Två av dem är riktiga fenor på att kommentera och komma med muntra tillrop. det är jag väldigt glad över och tacksam dessutom. Hur man än har vimsat runt i världen så har jag fortfarande, och kommer att ha det ända tills den dag de rullar in mig i pizzaugnen, kvar mina rötter i den lilla byn invid Stora Luleälv och Porjusselets strand.
Sen har man ju under årens lopp skaffat nya vänner på andra orter i riket både norr- och söderut. Kollegor från alla typer av medier, jobbarkompisar och så alla dessa fantastiska damer som man trampat på tårna när man lekte Fred Astaire + alla 1000-tals som jag haft ståendes framför mina kameror under alla dessa år. Undra om de kikar in här ibland? Kan inte alla Porjusbor som hoppar in här bara ge mig en liten kort kommentar så jag ser om ni verkligen finns. Gör det på en enda gång så är det gjort sen. Pang på bara!Detta med vackra damer har alltid haft högsta prioritet hos mig. Att jag skulle få ynnesten att resa världen runt och plåta snygga tjejer det hade nog inte "Bullis" och jag den minsta tanke på när vi övernattade på en parkbänk, utan pengar i Malmberget. Jag tror vi hade varit på IOGT-dans (I Ordning Groggarna Tages) och missat taxin hem och utspelet på dansgolvet hade inte heller bjudit någon frukt. Hur som haver så blev sköna damer min melodi, en melodi som jag förmodligen aldrig kommer att tröttna på att se och höra. Än idag hamnar det vackert folk framför min kamera fler än en dag i veckan.. En annan tjomme som har god hand med tjejer är Torbjörn Nilsson. Först superkändis på fotbollsplan, sedan superkock med egen restaurang och så tränare för Göteborgs eminenta damlag i elitserien, tvåa i tabellen. Kanske jag skulle göra en rolig tävlig här på bloggen. Vem av mina läsare i Göteborg med omnejd vill testa en modellfotografering en dag? Ja du får gärna bo i Överkalix, men du får ta dig ner till Göteborg för egen maskin.
Vågar ni ställa upp på detta. Ålder, kön, kort eller tjock, lång och smal, spelar ingen roll. Vi tar en dag tillsammans, eller ett par timmar och så lägger jag upp ett minialbum till den som vinner. Detta får hon/han på en DVD. Låter det intressant? Men då gäller det att höra av sig direkt med en kommentar. Vi säger att tiden går ut den sista oktober. Efter detta är det för sent.
Går en nattvaktsrunda runt lägenheten för att se att alla är på plats, ljusen släckta TV: avslagen (det börjar jag bli) innan jag kryper ner under täcket. Sov så gott och så syns vi i morgon.
pappa B

"Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen"

Här sitter man, sista dagen på året....

Klockan visar 03.54 och snart är det dags att börja förbereda för kvällens firande. Jag brukar alltid bli lite tankfull på nyårsafton, ja lite vanligt full också, ibland. Men varje år så känner jag lite vemod över att behöva säga adjö till ett i mina ögon, oftast ett rätt så skapligt år. Visst, det har varit både upp och ner, som det förmodligen är för all oss här på planeten Jorden. Men med handen på hjärtat, vad firar i egentligen? Är det att det gamla året går ifrån oss eller är det att det nya kommer? Jag har inte blivit riktigt klok över detta. Att om några timmar ha tappat bort hela 2009, som vi har haft rätt så trevligt med och skåla in det nya som vi inte vet ett piss om. Det kanske blir det värsta året i våra liv! Det är ju ingenting att fira, eller hur? Sen blir vi verkligen skuldmedvetna, vi skall plötsligt börja tänka på alla som svälter i vår erbarmeliga värld det storsinta svenska samvetet svällar över och vi fyller Frälsningsarmens kokande grytor, alla hjälporganisationers plastburkar och önskeprogrammens konton med nya färska pengar. Fan, de fattiga och utslagna världen över mår lika dåligt även den 10 februari, den 18 mars, 12 april och förmodligen resten av hela 2010. Men just idag, i kväll då blir vi tunnhudade och mjuknackade. Jag lägger in en rätt så ålderstigen bild som jag tog nere i Kapstaden vid ett besök på en mycket berömd vingård. De här buteljerna går förmodligen inte att dricka, troligtvis är det 12% ättika av vinet. Men jag tycker ändå att den är vacker. Den visar en del av ett liv som stått stilla under en herrans massa år. Tiden den har rört på sig men flaskorna har stått där vinodlarens farfars far ställde dem en gång för väldigt länge sen.
Jag har inhandlat varsin hummer, Dessa kommer inte att gratineras, det få ni andra syssla med. Jag hettar upp dem en stund i spisens grill och äter dem varma med en kall lagomt syrlig sås på gräddfil, spetsad med lite lätt majonäs och ett par droppar tabacco. Däruti lite finhackd persilja, silverlök och en nypa dragon. En päronspäckad kalkon svensk (jag skiter i övrigt var någonstans kalkonerna steppat omkring, huvudsaken är att den är död och riktigt tillagad) Päronspäckad säger ni som fyller era kalkoner med katrinplommon och äppleklyftor. Just det. När ni plockar ut en knaprig, ihopskrumpen och torr fågel från spisen så lyfter jag fram en mjuk och saftig kalkon ur min spis. Äpplen och plommon suger upp all köttsaft från fågeln och köttet torkar ut. En kalkon fylld med päron blir saftig och fin med lite lagom sötma i köttet. Päronen lämnar saft istället för att stjäla kalkonens. Nykokt mandelpotatis, lite svartvinbärsgelé (från svärmor, i sötaste laget, gelén menar jag) och en riktigt mjuk gräddsås därtill. Snurrar ihop min prima vaniljglass i glassmaskinen och gör en varm chokladsås på riktigt mörk fin choklad, för oss vuxna spetsad med en skvätt Captain Morgan. I övrigt dricker vi enbart Herrljunga Cider, alkoholfri. När klockan slåt 00.00 pussar vi varandra alla fyra och gnager i oss ett rött (förhoppningsvis sött) äpple. Denna tradition (både pussar och äpplen) har hängt med mig sedan jag var en halv meter hög och skall så förbli. Även i min småländska kvinnas familj åt man ett äpple på nyårsafton. Vi åker ner och ser när GP under 15 minuter bränner upp 250.000 riksdaler i sitt nyårsfyrverkeri, sedan väl hemkommen i den mysiga kommunala värmen så blandar pappa B en god äggtoddy som vi intager med varsin unge sovandes på våra fötter i skinnsoffan.
Om jag mot förmodan inte hinner in hit på bloggen mer i år så vill jag sända en bamsekram till alla mina bloggläsare världen över. Akta er för smällare och raketer, kronofogdar och skattemasar. Säg ett ärofyllt farväl till 2009 och börja det nya med ett stort och brett leende. Det kommer jag att göra.

GOTT NYTT ÅR!
pappa B och min fantastiska familj

Nya, gamla vänner poppar upp, vad glad jag blir....

Min lilla ärtiga Stella Sweden, raffig unge från mitten av landet lämnade plötsligt ett spår i nysnön....
Det gjorde en mycket duktig naturfotograf här i Göteborg också. Björn Kärf, en lång jäkel som verkligen har öga för det enkla och vackra i vår natur. Och dessutom kan han konsten att fästa det på bild. Det var ett tag sedan vi träffades och jag har trott att han hittan någon brajting, gift sig och lämnat det svajiga Volvo och detta land. Men nu, plötsligt ser jag hans glada nuna på facebook och får ett livstecken av karln. Jätteskojigt så här på årets sista dagar... det här skulle kunnat ha varit in bild a la Kärf, men den är faktiskt min. Är dessvärre en mycket usel naturfotograf trots födsel mitt i bland landets Nationalparker och med scenerier som bedövar vilket naturhjärta som helst, mitt framför ögonen. Men...jag hade inte tid att se allt det vackra, på den tiden.
pappa B